Att vår tro måste bli mer omtalad och uttalad genom både förtroliga samtal och det som hörs på offentliga arenor, är ett faktum som vi påmints om åtskilliga gånger de senaste åren. Tron får aldrig bli privat!

Det slår mig hur bokens innehåll inbjuder till att just tala om tron, enkelt och trovärdigt. Piensoho ger mig många uppslag och tankar hur det kan gå till – en guldgruva med andra ord.

Samtidigt är boken skriven för att sättas i händerna på den som funderar kring Gud och tron. Min rekommendation är: Läs boken själv och sprid den brett. 

Ditt viktigaste val är också namnet på den nationella kampanj som församlingar engagerar sig i under september, valmånaden. Boken ger en viss tyngd åt kampanjen, ett material att jobba med.

Jag måste erkänna att jag funderat på om det är klokt att ha en kampanj som lånar ord och vinklingar från valrörelsens frågor och som pågår parallellt med den.

Mina tvivel har försvunnit. Jag tror det är ett utmärkt sätt och tillfälle att hjälpa kristna med att dela sin tro. Svensk valrörelse är ingen helig ko som inte får röras. Kan vi under några veckor få till uppmärksamhet på det viktigaste valet, har vi mycket att vinna. Frågan om kristet samhällsengagemang i stort är mycket större och djupare och är inte knuten till valrörelsen i första hand.

Kristen tro – precis som politiken – har med vardagslivet att göra. Därför önskar jag att tron mer får ta plats i det offentliga samtalet, och att det ska bli enklare och mer naturligt att tala om kristen tro i Sverige. Ditt viktigaste val, både boken och kampanjen, kan bidra till det.

Jag är svensk medborgare och kristen. Kanske inte någon självklar konflikt i sig. Men jag tror att vi förhåller oss lite olika till dessa båda storheter. Jag vill försöka vara en god, kristen samhällsmedborgare. Hur jag hanterar det beror delvis på vilken syn jag har på samhället. Jag möter ibland kristna som har en väldigt mörk bild av samhället – låt oss kalla den dubbelt negativ: det spelar inte så stor roll vad sker för samhällsutveckling är inte så viktig och dessutom är samhället genomsyrat av det onda. Med en sådan grundsyn blir samhällsengagemang problematiskt. Världen är bara intressant som en miljö för evangeliet och bör undvikas i största möjliga mån eftersom den är farlig.

Denna attityd till samhället, som kallas dualism, tror jag blir mer och mer sällsynt. Men dualismen kan framträda på ett mer försåtligt sätt. Det sker när en kristen tycker det är komplicerat med tron i samhället. Han ser inte någon större möjlighet att påverka omvärlden i form av sitt jobb eller andra sammanhang som hör till det offentliga livet. Trons liv reduceras då mer och mer till det privata. Han lever i två världar – inte ett dubbelliv men ett dualistiskt liv där tron sällan bli offentlig.
Med avstamp i Jesu undervisning om pengar, makt, trogna relationer, barnens ställning, kärleken till nästan och försoning, blir det för mig inte svårt att se hur alla dessa områden i högsta grad har med samhälle och medborgarskap att göra.

Jag vet att det ibland är komplicerat att hävda Jesu väg, men det får inte blandas ihop med att det är fel väg. Det rätta behöver inte vara det lätta.

Lärjungaskap är nyckeln till medborgarskap. De klassiska kristna övningarna – bibelläsning, bön, gudstjänst, tillbedjan och tjänst – är alla, rätt utövade, en hjälp till att leva som goda kristna samhällsmedborgare. Jag tror att vi i församlingarna behöver uppmärksamma den kamp som pågår och hjälpa varandra bort från dualismen.

Det handlar både om att känna igen det goda som kan ske genom samhällslivet och avslöja det onda så att vi inte blir aningslösa.

Det mesta glömmer vi faktiskt och det är inget att skämmas för. Försök att dra dig till minnes vad du hört för undervisning den senaste månaden.

Utan minneskrokar eller andra knep är det svårt att komma ihåg även det som du tyckte var väldigt bra. Att plocka fram en anteckningsbok, skriva ner några stödord eller ett bra citat är inte att vara överambitiös.

Det är att erkänna: minnet är kort och vi behöver hjälpmedel för att minnas. Och fortfarande är pennan överlägsen de elektroniska prylarna men inte så länge till, antar jag.

Det jag bäst kommer ihåg är nästan alltid kopplat till en slags upplevelse. Ett möte med Gud genom att lyssna på bibelutläggning eller erfarenheten från förbönsplatsen. Jag kan också komma på mig själv med att i månader bära på ett samtal som berört. Någon har i förtroende berättat något sorgligt eller uppmuntrande. På de stora mötesplatserna inträffar många sådana små möten.

Det jag bär med mig från årets midsommarkonferens på Torp är de mångas längtan, uttryckt i samband med förbön, att med sitt liv få ge Jesus vidare till andra. Temat Jesus till värden präglade hela veckan, mer än konferensteman brukar göra. Undervisning föder längtan, tro och hopp och det märks i samband med inbjudan till förbön.

Här prövas, menar jag, vårt konferensupplägg. När tusentals kristna motiveras och inspireras att göra Jesus mer känd i Sverige och i världen, borde det märkas i svenskt församlingsliv. Så vida vi inte glömmer bort vad vi hörde och kände. Jag tror givetvis på Jesu ord om sådden (Matt 13), att en del undervisning alltid faller i god jord och ger resultat, men det fråntar oss inte ansvaret att försöka ordna bästa tänkbara mötesplatser för kristna. Tack ni som har kommit med kloka förslag på hur konferensen kan förbättras. Och vi tar tacksamt emot fler reaktioner – glöm inte det!

Det var Pete som startade 24-7 bönen och gjorde den till en världsomfattande bönerörelse. Under de första fem åren spreds den till 63 länder och idag är det mer än hälften av världens nationer som har erfarenhet av 24-7 bön. Konceptet är genialiskt. Avdela en församling att be en hel vecka och använd de ungas kreativitet. Ramen är tydlig: 24 timmars oavbruten bön i 7 dagar, men med stor frihet att utforma själva innehållet.

De dryga 10 år som gått sedan jag sist lyssnade till Pete har varit omtumlande för honom. Som välkänd böneprofil har han inte varit förskonad från bakslag i livet. Han skriver om detta i sin bok ”God on mute” (Guds tystnad). Ännu inte fyllda 30, drabbas hans fru av en cancertumör i hjärnan. I boken beskriver han naket sin brottning med Gud, hur bönelivet prövas när Gud verkar tyst.

Detta är en sida av bönen som framför allt Psaltaren tecknar, vad som händer med oss när Gud inte tycks höra eller svara på bön. Den som aldrig har kämpat med dessa frågor har en hel del kvar att lära om livet med Gud. Det finns nämligen något som är större än miraklet, häftigare än undret, och det är Guds närvaro.

I Uppenbarelsebokens framtidsvision beskrivs slutmålet för Guds folk med orden ”Gud själv skall vara med dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.”  Där är vi inte ännu. Men vi lever i Guds närvaro, trots tårarna. Och det går att tro på Gud även då han är tyst, likaväl som att tro att kärlek är möjlig trots upplevd ensamhet.

Ordet plantering brukas också i församlings-sammanhang. Nya församlingar planteras eller grundas som vi kanske hellre uttrycker det. Jag mötte för någon vecka sedan kristna som bär på en stor planteringsiver och talar entusiastiskt om att starta nya församlingar. De inte bara talar, de gör det också. Själva jobbet, att börja från början och plantera en ny församling i ett nytt sammanhang, är verkligen ett grovarbete ganska fritt från glamor.

Liksom i fallet med växtprocessen från trädgårdslivet, är det själva tillväxten och resultatet som fascinerar. En liten gemenskap växer till genom att nya människor vinns för Jesus. En nyplantering ger möjligheter att göra evangeliet känt som inte fanns förut. Här ligger själva syftet med nya församlingsplanteringar: nya och bättre möjligheter att göra fler lärjungar.

Plantera nytt är inte en universallösning på kyrkans utmaningar. Men det är en del av vår strategi för mission i Sverige och internationellt. Jag har en kort tid varit involverad i pionjärarbete i Frankrike i min ungdom. Mina 23 år som pastor i Sverige har inte omfattat någon nyplantering. I det läget är det är enkelt att gömma sig bakom uppfattningen ”jag är ingen pionjär” och med det avskriva sig själv från planteringsuppdraget.

Men jag inser mer och mer att om vårt land ska påkristnas behövs många fler med planteringsiver. Om det är sant som experterna säger att inget sätt att grunda en församling är perfekt och att alla metoder är användbara (nästan)så tror jag följaktligen att alla kan bidra med något till församlingsplantering,utan att för den skull vara utpräglade grundare.

Frågan vi bör ställa oss är: Vad kan jag och min församling bidra med för att fler nyplanteringar kommer till tånd i Sverige? Lite mer planteringsiver, om jag får be!

Under det första dygnet har mitt minglande resulterat i bekantskap med bland annat följande: megakyrka-pastor från södra Kalifornien (kusin till känd maffialedare), polsk ledare i mediabranschen, tjeckisk teologistudent med pastorsambitioner, bosnienserbisk radioevangelist, fransk församlingsplanterare, bulgarisk pastor och ett gäng trevliga norrmän, vilka som alltid är några fler än vi svenskar på konferensen.

De som fått uppdraget att undervisa håller alla mycket hög klass. Senast lyssnade jag till en psykiatriker, Diane Langberg som arbetar med övergrepp som skett i kristna sammanhang. Hennes ämne var: Ledarskap, auktoritet och makt i kyrka och hem. Jag har aldrig hört något liknande. Hennes tal berörde ett svårt ämne men baserat på både hennes erfarenhet och förståelse av Bibeln blev budskapet utmanande och uppmuntrande på samma gång.

Samtalen, både de som hålls formellt enligt programmen och de mer spontana deltagare emellan, hamnar ofta kring frågan hur ska vi förändra Europa? Den frågan har följt mig genom åren. Min första missionsutmaning som träffade mig för 33 år sedan gällde Frankrike. En tidig erfarenhet av franskt pionjärarbete öppnade sedan mina ögon för behovet av mission i en större del av vår egen kontinent.

Men när jag ser tillbaka på tre decennier, ur ett svenskt perspektiv, så har inte glöden för mission i vår egen världsdel ökat. Tvärt om så har engagemanget minskat. Det gäller både antal utsända missionärer, församlingsinsatser, teamresor och allmänt utbyte av erfarenheter.  Orsakerna till detta är många och jag kommenterar inte dem nu. Men jag vill nämna varför jag trots detta ser en ljusning för ett förändrat Europa.

• När vi möter kristna från våra europeiska grannländer och delar med varandra läget i våra länder, använde Gud detta för att skapa tro och ge visioner om hur vi kan stödja och hjälpa varandra. Mötesplatserna som förutsätter att Gud talar, kallar, utrustar - och ger utrymme för detta - är något vi ska prioritera.

• Det kommer en ny generation med unga ledare. I de forna östländerna är det tydligt att de yngre börjar ”ta över”, den generationen som inte har erfarenhet av sovjettiden. Mina intryck från europeiska sammanhang de senaste åren stryker under detta med all tydlighet.

• Vi kan inte självklart räkna med att sekulariseringen ska vinna ännu mer terräng. Kanske står vi på tröskeln till en postsekulär tid då det vänder och kristen tro uppfattas som allt mer relevant!

• Trots spänningar i det europeiska samarbetet så kommer länderna allt närmare varandra. Mission och evangelisation underlättas alltid av ”brobyggande”.
Så kanske står vi inför mycket nytt på europafronten.

För oss i Evangeliska Frikyrkan har vi en hel del arbeta framför oss att göra för att vara med och påverka utvecklingen i Europa.

a) Morgonbibelstudierna som satte en standard för hela dagens program
b) Uppslutningen och entusiasmen kring framtidsfrågorna i form av EFK 2020 och strategi för Sverigearbetet
c) Det goda samtalsklimatet
d) Torsdagens bönekväll

När jag tänker ett steg vidare och funderar på vad som långsiktigt kommer att ha störst påverkan blir det ändå målskrivningen i EFK 2020.

Samtidigt påpekade flera att en välformulerad skrivning som klubbas på en kongress alltid riskerar att bara bli till svärta på ett papper. Trovärdigheten i våra beslut prövas utifrån vad vi gör med utmaningarna, eller rättare sagt vad vi låter de göra med oss.

Det är här som ”bärarna” kommer in. Uttrycket är lånat från Nehemja  4:17, och beskriver en kategori arbetare bland de från Babel återvändande judarna. De skötte både vakthållning och var byggnadsarbetare på samma gång. Dessa dubbla roller var nödvändiga för att fullborda uppdraget.

Jag tar den bilden från Gamla testamentet för att beskriva hur bön och arbete går hand i hand. Församlingsrörelsen EFK är utmanad att under ett år, från den 16 augusti 2010 till 19 juni 2011, be med vägledning från utmaningarna i EFK 2020. Sju församlingar åt gången bildar ett bärarlag varje vecka. På så vis får alla en chans att vara med i både byggarbetet för Guds rike och i den gemensamma”vakthållningen”.

Jag drömmer om att det beslut vi tog om målsättningar på kongress 2010 på så vis ska vandra genom församlingsrörelsen, förstärkas genom enskilda och gemensamma böner, och på så vis färga av sig på våra liv. Uppslutningen som idag finns kring målsättningen kommer då att växa och bönerna sätter igång ett andligt skeende som vi bara kan ana följderna av.  Bärarna har en nyckelroll – är du med?

Det ska erkännas att min uppmärksamhet mer var riktad på växter än folk. Men faktum är att en trädgårdsmässa hör till de mer tonårsfria platserna man kan hamna på. Det är inget att oroa sig över. Odlarintresset står i proportion till hur mycket tomtmark man äger; något som brukar öka efter 30. Så varför fråga: Var är tonåringarna?

Det påstås att Sverige är det mest generationssegregerade landet i världen. Programledare Fredrik Lindström kommenterar detta i Språktidningen och säger att ett naturligt, frivilligt umgänge mellan generationerna – om vi undantar släkt och familj – är så sällsynt i dagens Sverige att det skulle kunna skyddas av Naturvårdsverket. Jag hajar till över citatet. Är det inte just i en församling som detta sker, ett frivilligt umgänge mellan generationerna?

Det vi anser vara en vanlig församlingsordning kan av andra uppfattas som helt unikt. Fast det är inte så enkelt. Mina intryck från församlingsbesök är blandade. I somliga församlingar möts man till en skön mix av olika ålderskategorier. Femtonåringar lyssnar på femtioåringar. Femtonåringar sjunger för sjuttiofemåringar. På andra ställen sörjer man över att det är tonårsfritt. Och jag får höra hur det var förr, då ungdomarna var många!

I Evangeliska Frikyrkan har vi fortfarande en förhållandevis låg medelålder, men vi bli äldre visar statistiken. Därför är detta med tonåringarna så viktigt. Finns det utrymme för dem? Jag menar att varje församling behöver ha ett ”tonårstänk” som innefattar hur unga kan komma till tro, avgörelse och dop. Varje generation har något att bidra med för att det inte ska bli tonårsfritt. Det går åt sådana som ber, ser, bryr sig, samlar, agerar, är föredömen, korrigerar, uppmuntrar och leder. För frivilligt umgänge mellan generationerna är inte undantag utan regel i en församling.

Kritiken om intolerans hos den som påstår sig ha funnit sanningen får inget riktigt fäste när sanning och kärlek går hand i hand. Därför är min bön just nu, efter att ha läst vad Greider skrev, att ännu bättre kunna ge skäl för den tro på Jesus som Bibeln talar om.

Mål som formuleras, särskilt om de skrivs med siffror som kan mätas eller räknas, väcker blandade känslor bland kristna. Många går i gång på de tydliga mätbara målen medan andra ruskar på huvudet med en kommentar om att sekulariseringen ytterligare fått insteg bland oss. 

Detta avspeglas också när vi möts i samtalen om EFK 2020. Jag anser att vi lider av måltorka. Vi har för lite målsättningar både i lokala församlingar och på samfundsplanet. Ett idrottslags måltorka kan inte lösas genom att bara säga: Nu gör vi fler mål! Det krävs ett arbete från grunden. Förutsättningarna i form av lagarbete och god strategi måste tränas upp.  Den kristna församlingens måltorka är heller inget formuleringsproblem. 

Den tveksamhet som funnits mot målsättningar beror på illa skött målsättning. Det slarvas med processen till att formulera målen och uppföljningen haltar. Mål om tillväxt och fördjupning har på så sätt fått dåligt rykte.
Ett uppsatt mål är för mig en överenskommelse om vad som ska prioriteras, det som är viktigast. Det bygger först och främst på vad vi läst i Bibeln, det vi upplever att Gud säger till oss när vi ber och läser tillsammans. Men vi räknar också in det som sker i samhället, de utmaningar som vi läser av och som är speciella för vår tid. Med andra ord det vi kallar ”det dubbla lyssnandet”.

Målsättningen är ett verktyg, en metod som fungerar i vår kontext. Men när målen förlorar sin karaktär av verktyg och istället blir ”herrar” som vi slavar under blir även en mål-bejakande person som jag kritisk. Likaså om den omgivande kulturen är främmande för detta sätt att tänka.  Då bör vi tänka om i fråga om målsättning.

Men nu är det tid att slipa målsättningen! Kom med på regionsamlingarna – du hittar var och när på här.

I raden av nya och gamla uppslag kring bibelläsning hittar du Västeråsmetoden. 10 år efter att vi fick Bibel 2000, den senaste bibelöversättningen i Sverige, vill Bibelsällskapet fira Bibelåret 2010. ”Det är dags att damma av Bibeln, och börja använda den mer aktivt igen” skriver generalsekreterare Krister Andersson. 

Ett bibelår, eller en bibelnsdag som firades i söndags, är försök att lyfta fram det som egentligen alltid är aktuellt och som aldrig blir överspelat. Under det här året kommer Bibeln att uppmärksammas på många olika sätt. Kanske såg du ”reklaminslagen” i TV4 förra veckan, med bibelord som växte fram i rutan, insprängt i programtablån.

Jag kan se två områden som har med Bibeln att göra och som kräver ett visst arbete. Det ena är själva bibelanvändandet, eller bibelbruket som man ibland säger. Det andra gäller bibelförtroendet, eller tilltron till Bibelns texter och budskap. Dessa två hör naturligtvis ihop. En hög bekännelse om tro på Bibeln utan att man läser den regelbundet är inte särskilt trovärdigt. Och ett flitigt bibelbruk av en person som säger sig ha låg tilltro till bibeltexterna är verkligen sällsynt.

Mitt bibelanvändande sträcker sig tillbaka till 12-års ålder. Då fick jag en egen Bibel och bestämde mig för att bli en läsare varje dag. Det har jag inte lyckats hålla men ambitionen har funnits där oavbrutet. Det som formade min läsning var min familje- och församlingsmiljö. Där användes Bibeln flitigt. Bibelstudiet stod högt i kurs. Läger och tonårsbibelskolor byggde på denna självklarhet att det är i Skriften som vi hittar trons föremål och innehåll. Det var först i mogen ålder som frågan om Bibelns tillförlitlighet blev en intressefråga. Men som ett resultat av det växte en ny respekt fram för Bibeln.

Om generalsekreteraren ska bli bönhörd så behövs det församlingsmiljöer där bibeln används kreativt och flitigt. Vi behöver få se hur mogna kristna, som goda föredömen, lever med Bibeln. Vi behöver tränas i smågrupper där vi läser tillsammans och samtalar om betydelsen. 

Den största utmaningen ligger i att få in bibelorden som en del av mitt vardagsliv, som en del av det dagliga tugget. Eller som Jesus sa: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun”.

Vad var det för metod man hade kommit på i Västerås? Det kan du själv hitta på Bibelsällskapets hemsida.

Under hösten har några av oss från Evangeliska Frikyrkan Sverigekontoret mött ett större antal församlingsledningar. En gemensam bild av situationen har vuxit fram. Och den bilden är väldigt olik den som biskopen i Strängnäs målade. Vi konstaterar att den typiska ledningsgruppen i en EFK-församling har en låg medelålder, de flesta är faktiskt under 50 år. Det pågår ett generationsskifte som flyter på ganska harmoniskt.

Vad betyder det att en stor del av våra församlingsledare befinner sig i spannet mellan 25-45 år? Ser man utifrån familjesynpunkt betyder det att ledare är mitt i den så kallade småbarnsperioden, utan att därmed säga att alla har bildat familj. Utrymmet om tid och kraft konkurrerar högst påtagligt med familjekraven, vilket 55-plusaren inte behöver kämpa lika frejdigt med.

Men den intensiva familjeperioden ger också en nyttig påminnelse och insikt om hur livet är för många. Den insikten blir till nytta för hela ledargruppen. Jag hör inte till dem som tror att ledaruppgiften måste stå tillbaka för att övriga uppgifter i livet tränger på. Ledare i alla åldrar behövs!

Ser vi till framtidsfrågorna måste vi vara tacksamma över att en yngre generation är högst närvarande och deltagande i församlingsledarskap. Det skapar framtidstro i sig. När nya och ännu yngre ledare ska slussas in i uppdraget, är det så mycket enklare om det redan finns ledare i alla ålderskategorier.

Generationsväxlingarna är ibland problematiska. En lokal församling kan behöva stöd utifrån för att klara av det. När en yngre generation ska ta vid och åldersgapet är stort kan situationen bli knepig på flera sätt. Det här är ett område vi skulle behöva samtala mer om.

Ibland har ett stänk av missmod kommit över mig under denna tidsperiod. Det har skett när till exempel Lucia slagit ut Konungen på åsnan, eller tomten trängt ut barnet i krubban, på kyrkans hemmaplan dessutom! Guds församling har samma budskap året runt, det vill säga allt Guds rådslut är tillämpligt när som helst. Men en klok församlingsledare försöker läsa av sin samtid och sitt samhälle. Var finns öppningarna för evangeliet? Vad och vilka kan man anknyta till? Var är de öppna dörrarna, som ger unika möjligheter att i ord och handling dela evangeliet? Jag anser att vi inte alltid är så bra på det. Ibland är vi rädda för traditionen och ser inte att den kan vara en nyttig bärare eller brygga. Andra gånger har vi så förblindats av det vi alltid gjort, upphöjt just traditionen till bibliska nivåer, och missat alla nya öppningar.

Så en adventsönskan är att vi tar vara på alla goda tillfällen en månad framåt, både nya och urgamla, som bidrar till att göra Jesus känd.

Nu byggs ett nytt Europa med EU som dominant. Minnet av den gamla uppdelningen i öst och väst fördunklas. Det man slås av när man läser det som i dagarna skrivs om de omvälvande händelserna för 20 år sedan, är hur dåliga prognosmakarna var att förutsäga vad som skulle hända. Historien överraskar. Det gällde inte bara järnridåns fall. Samma år inträffade studentrevolten på Himmelska fridens torg. Många förutsåg att det var början till en demokratisk utveckling. Men så blev det inte. Inte ens de kyrkans tolkare av de profetiska texterna som har gett sig på uppgiften att beskriva den politiska utvecklingen, har varit särskilt lyckosamma. Flera böcker från 60-70-talet i min bokhylla skissar på ett mycket annorlunda Europa än det vi ser nu. EU är idag en union på 27 stater - inte ett tiostatsförbund med associationer till Uppenbarelseboken som några profeterade om, för att ta ett exempel.

Vad är den senaste överraskningen för oss kristna i Europa? Det är utan tvekan att så många kristna från andra världsdelar (främst Afrika och Sydamerika) har kommit hit. De största församlingarna i vår världsdel leds av afrikaner.

Min prognos inför framtiden är att vi kommer bli omtumlade av nya oväntade händelser, som berör politiska, demografiska, sociologiska och religiösa områden. Den andliga vaksamheten som Bibeln talar om handlar framför allt om att inte bli överrumplad och handlingsförlamad. Vi bekänner oss till Jesus som ytterst har makten i himlen och på jorden. Hans vilja, förmedlad i ett uppdrag till sin församling om att göra lärjungar genom att troget förkunna evangeliet, gäller ända tills han själv blåser av det hela genom sin återkomst. Då snackar vi om förändring!

Statistiken säger att vi under den tiden gått från 215 000 kr till 290 900 kr per hushåll och år. Detta är jämförbara tal, inflationen har räknats bort. Vi har blivit 35% rikare. Som en följd av det kan vi spendera allt mer på fritidssektorn.  Det som vi fritt råder över och har kvar när vi betalt maten, hyran, transporterna, kläderna och skorna och allt vi verkligen behöver, har nästan fördubblats. Idag gör vi åt 55 000 kr på fritid. Det är den näst största utgiftsposten, efter boendet. Och vi lägger mindre pengar på mat och kläder.

Siffrorna talar inte om hur individen har det. Människor kommer i kläm mitt i vår välfärd. Men de säger något om vad som generellt hänt med oss under 30 år. Vi har mycket mer pengar att röra oss med nu. Den typiske frikyrkomedlemmen är förmodligen med i denna hausse.

Siffror utmanar mig som ansvarig för en församlingsrörelse. De kör upp i ansiktet när världens nöd kommer utmanande nära. De påminner om vilken kapacitet som finns att ta av för missionssatsningar i Sverige.  Och i hjärtat undrar jag hur vi som rörelse kan berika. Men det är ett val.

Pengar gör något med oss. De kan bli till välsignelse och de kan förvilla och förmörka sinnet och tron. Jesus var medveten om frestelserna och la mycket tid på undervisning om pengar och prylar. Han talade om "rikedomens lockelser.." som "kväver ordet, så att det inte ger någon skörd". (Mark 4:19) Är inte just detta en beskrivning av vad som sker bland oss i Sverige? Konsumismen är en anti-Jesusrörelse, eller för att vara ännu tydligare, en snara som stryper det liv som skulle bära frukt.

I min besöksrunda för att prata framtid bland EFK: församlingar, så har jag hört en analys upprepas flera gånger. Man beskriver det så här: det privata kommer alltid före det gemensamma. Den analysen beskriver både samtiden och läget i kyrkan, och stryker under att vi helst berikar oss själva.  

Men var kan man se att det ändå finns ett alternativt sätt att hantera pengar på, om inte i den kristna gemenskapen? Stora summor samlas in och sänds iväg till mission, långt bortom egennyttan. Det måste sägas innan vi tar oss en riktig funderar på var alla pengar hamnar, nu och under de senaste trettio åren.