Behövs EFK som samfund år 2020? Vilka tendeser ser du i samhället och inom kyrkan som påverkar ditt svar?

Om vi istället ställer frågan om Jesus behövs år 2020 så blir ju min självklara reaktion: Självklart. Men på frågan om EFK behövs som samfund 2020, är jag inte lika säker. Formen/organisationen/strukturen är inte relevant i fråga om efterföljelse. En struktur finns där för att hjälpa oss, inte styra oss. EFK som samfund behövs inte för att Jesus ska bli mer känd i Sverige och internationellt. Men vi tar hjälp av EFK som struktur för att kunna påverka människor med evangelium. Så lek med tanken att EFK inte finns längre. Vad är då viktigt?

Tiden fram till 2020 behöver vi prioritera på kärnan och låta uttrycken spreta rejält.Unga behöver få vara en aktiv del i församlingen, inte en underhållningspunkt på en söndagsgudsjänst då och då.
Unga behöver möta äldre i församling och få stöd i efterföljelse.
Unga behöver få höra att de är viktiga i nutid, inte bara för framtiden (då de ska ta över all verksamhet).

Vår energi behöver läggas på hur vi förmedlar evangelium, inte städning, fika, lokal.

Vi behöver släppa loss Guds heliga fantasi i oss själva och runt omkring oss och låta evangeliet blir praktiskt mitt i vardagen.

Gud, låt ditt rike komma.

Framtiden formas idag. Guds Ande överraskar, men är vi itakt och nära ? Kartan kommer att ritas om. Fortsatt sekularisering kräver uppbrott från yta, nöjeskristendom och bekvämlighet. Inåt; bön och djuplodanse förankring i Skriften. Utåt, förgårdar, förtroendeskapande liv.

Låt mig drömma lite om Motala där jag lever tillsammans med min familj. Jag är kanske fortfarande pastor i församlingen som vuxit kraftigt under dessa 10 år. Varje vecka ser vi nya människor komma in i gemenskapen som nu består av mer än 20 olika nationaliteter. Det är också en låg medelålder och många unga människor präglar församlingen tillsammans med en hel del barnfamiljer, medelålders och även äldre. Det jag är så tacksam över är att de olika initiativ församlingen tagit de senaste åren för att välsigna människor i Motala burit frukt. Det är inte bara en dröm. Jag vill se detta hända!

Åker just runt och möter församlingsledningar för samtal om 2020 och vad vi drömmer om.

Är både upprymd och tagen över mötet i går kväll där man tydligt uttryckte en jättestor utmaning om och bävan inför hur det skall gå till att blir församling för den generation som växer ur barnverksamheten i församlingen.

Finns det någon församling i Sverige som tydligt lyckas bli församling för 14-29-åringar? Hur går det i så fall till. Vi lägger ner så mycket tid och kraft för att skapa mötesplatser för barnen som växer upp, men vad händer när barnatron skall gå över i en vuxen tro? Vilka vuxna vill finnas där och hur skall det så ut och hur skall det gå till?

Jag står inte ut med tanken att den generationen skall missa tron och församlingsgemenskapen  och att församlingen skall missa den generationen.

Jag tänker att vi måste "back to basics" ganska mkt. Att hitta kärnan och börja tala om Jesus. Efterföljelse. Mission. Det finns ngt som gått förlorat och jag tror att fler Jesusefterföljare behöver "träda fram" i våra församlingar och leda barn och ungdomar vidare i deras tro. Jag tjatar ibland om det jag kallar "kökssoffans teologi". Det handlar om att yngre måste få möjligheten att se de äldres efterföljelse i vardagen. Det enkla, okomplicerade men mycket konkreta och handfasta. 

Det största problemet är inte att kyrkans verksamhet är skral, eller att mötesplatserna inte finns - det handlar om djupare frågor än så.

Runar Eldebo har ngn gång skrivit en krönika som beskriver det som att hans föräldrageneration läste bibeln i hjärtat av hemmet, i köket låg alltid en bibel framme. Samtalet om tro skedde vid matbordet och i kärnan av hemmet. Hans generation har förpassat tron in till sovrummet, där han läser bibeln. Undanskymt och privat. Utan att barnen kan se det.

Kanske måste vi lyfta in efterföljelsen mitt i vardagen igen, in i köket, samtalen vid matbordet? Att vi "tillsammans med alla de heliga ska förstå..."

Eller?

Jobbar i Nya Zeeland som missionär i ett socialt tufft område. Att EFK behövs vet jag faktist inte, om EFK gör det Gud vill att EFK ska göra då finns det ju skäl att finnas kvar 2020. Om EFK sysslar med egna projekt som INTE är från Gud så kommer EFK vara dött 2020. EFK måste nationellt söka Gud för framtiden och tillsammans med alla ledare och pastorer fasta,be och ta tid och lyssna till GUD. Sker detta så kommer Gud att välsigna det som sker, om EFK strider i köttet ( dvs gör det man tror är rätt men inte hört från Gud) så kan inte Gud välsigna det som sker. Det finns ju egentligen inget hemligt recept för att nå människor eller för att EFK ska finnas kvar..men om Gud skapade jorden på 7 dar så skulle han nog knäppa med sina fingrar och bums så skulle 7 miljarder människor bli frälsta. Han gav oss dock en fri vilja, om vi ger honom mer tid, uppmärksamhet så kommer Gud att svara.

Jag säger med två enkla ord. Nakenhet och vaksamhet. Att våga gå naken och vaken på samma gång är en läskig känsla, för den gör oss otäckt medveten om vilka fel och brister vi har. Man ser ärrbildningar, man ser bristningar i huden osv...

Men jag tror att om ett samfund som EFK ska nå dit man längtar så måste man först våga skala av till nakenhet och sen våga se hela samfundet med en vaksamhet. Om Gud ska lyckas få oss dit han vill då måste vi våga släppa garden. Vi måste våga tala teologi och bön. Vi måste våga ställa de rätta frågorna. Och tyvärr så kommer inte de rätta frågorna fram förrän vi vågar klä av oss. Det vi ofta samtalar om är verksamheten hur ska den se ut. Barnen ska ha mera plats, ungdomarna och så hamnar vi i polemik med dem äldre som tycker att ingen ser dem.

Vi måste våga komma nära. Jag säger som Björn Erixon. Åter till ordet, åter till bönen, åter till nakenheten inför Gud och varandra så kommer den helige Ande att överraska. Vi har nog ändå något att lära av den tidiga kyrkan som växte fram. Man vågade ta i den svåra frågorna. Nu letar vi bara i tomma intet och då blir det både tomt prat och tomt tyckande hit och dit.

Kanske har Ander Blåberg rätt i sin nystartade blogg att vi behöver nya apostlamöten där vi våga samtala om djupet. Jag tror på EFK som samfund. Men jag tror att EFK behöver finna sin identitet på djupet. Och vart finner man den? Ja inte genom rätt layout eller flaschiga paroller. Nej, i nakenheten och vaksamheten inför Gud och varandra.

Hej David nr 06. Goda tankar. Vad ser du när du ber och söker Gud. Vad säger Gud till dig om framtiden för en lokal församling i Sverige? Vore verkligen spännande att höra. Jag tror du har rätt recept. Men vad händer när du handlar efter det receptet? Förmodar att du brinner för frågan, eftersom du engagerar dig i samtalet. Vad heter du mer än David?

Tacksam för Elins slutkläm "Gud, låt ditt rike komma" Drömmen handlar om något som är större än både EFK och församlingen, Guds rike! Flera skriver om djup...vad är djup egentligen? För mig handlar det mer och mer om en trovärdig kristendom, konsekvent och frimodig, enkel och tydlig i min vardag. Församlingen utrustar och auktoriserar vanliga människor! Bort från proffesionalitet och ämbetsfixering åter till kyrkans ursprung "det allmänna prästadömet".

Drömen om Guds rike i vardagen, med bön som hjälper människor i kris, värderingar som vägleder till ett gott liv och en tro som ger hopp och frid!

Andlig väckelse har alltid handlat om vanligt folk!

Härligt att få drömma. Detta drömmer jag om:

·        Nyskapande vardagsnära gemenskaper som bryter ensamhetsvallarna och murarna mellan familjer. Den lilla gruppen har potential men jag vill se församlingar som tar ett steg till där vardagslivet blir en pågående lärjungaskola.

·        Bibelläsande gemenskaper som använder Bibeln i samtalen om livet.

·        En fortgående genuin förankring i att församlingen finns till för att hjälpa människor lära känna Kristus och visa vad det innebär att följa Honom.

·        Jag vill se församlingar och ledare som är ödmjuka i mötet med människor och samtidigt drastiska i sin överlåtelse till Jesus och Hans ord.

·        Mindre ängsligt sneglande på var omvärlden är på väg och mer fokus på att lära känna den Gud vi tror på.

·        Glädje och stolthet att få vara delaktig i en gemenskap som gestaltar Guds rike där människor får sina liv upprättade.

Min önskelista baseras på att vi står och faller på om vi är förankrade i Kristus. Det är inte avgörande att vi är kulturellt relevanta eller har koll på de senaste ideologiska strömningarna även om det kan vara bra. Drömmarna baseras också på att jag tror att betydelsen av mänskliga relationer i och genom framtidens församling inte kan överskattas.

Kanske det är dags att börja fundera på om det snart är läge att lägga ner den föreningsbaserade verksamheten, göra församlingslivet enklare utan en massa "måsten" på att man ska ställa upp än i det ena, än i det andra. Låta församlingarna bli mer av mötesplatser, där det även är tillåtet att visa sin svaghet och sin sårbarhet och inte göra allt så svart eller vitt.

Ge undervisning om hur man når fram till en tro som håller även när det stormar i livet, en tro som inte är baserad på känslor eller en viss typ av möten, utan grundar sig i en djup förvissning om att man är frälst, hur det än känns.

Min bakgrund från pingst, Maranata och dåvarande Örebromissionen har tyvärr präglats mycket av att det ska "kännas" hela tiden. Ständigt skulle man "möta Gud" för att må bra. Men Gud bor i våra hjärtan, så det handlar lika mycket om att våga möta sig själv.

Sedan undrar jag var de andliga nådegåvorna har tagit vägen, är det något man söker efter idag? Utanför kyrkan finns det en stor öppenhet för det andliga, och då menar jag inte tungotal och extatiska möten, utan den djupa andligheten som ger insikt och balans i livet. Och kärleken inte att förglömma.

Vad i det som präglar oss i dag, är det som måste förändras respektive bevaras inför framtiden?

Det är en utmanande fråga jag fått av EFK-ledarna att försöka besvara. Jag tänker ge ett lika utmanande svar. Jag tror att de viktigaste förändringarna vi måste åstadkomma handlar om att på församlingsnivå flytta vårt fokus från byggnad, föreningsliv och anställd personal, förankrad i en enhetskultur i den svenska medelklassen, till att i gemenskap följa Jesus och förmedla hans budskap i ord och handling i en mångkulturell omgivning. Om EFK ska vara att räkna med efter 2020 så måste givande och engagemang styras om från fastighetsförvaltning och underhållande verksamhet till sådant som berör människorna runt omkring oss, möter behov i samhället och för människor till tro på Jesus. Vi måste alltså sluta vara inåtvända börja röra oss i den riktning dit t.ex. Connect (Stockholm) och New Life börjat trampa upp nya stigar. Denna förändring kan med fördel göras genom att vi tillsammans aktivt tar initiativ till nya församlingar, särskilt i storstäderna. På landsbygden är det hög tid att vi säljer av byggnader som kräver tid och pengar och börjar om i hem och byagårdar. Om detta inte sker är jag rädd att de glesbygdsförsamlingar, som länge varit EFKs ryggrad, tynar bort innan 2020.

Det vi ska bevara inför framtiden är det stora engagemang som finns inom rörelsen, troheten i givandet, tjänandet och missionsengagemanget. Vi måste också bevara den öppenhet som finns för olika sätt att gestalta församlingen, samt den uppmuntran av pionjära initiativ som känneteckat oss de senaste 20 åren.

Richard Hultmar, pastor Korskyrkan Luleå

(Jag har nyss avslutat uppdraget att ansvara för församlingsplantering inom EFK av geografiska skäl och besvarar alltså frågan i egenskap av mig själv)

Jag har som EFK-medarbetare besökt några församlingar med frågan; vilka är våra utmaningar. En fråga som det finns olika åsikter omkring är huruvida vi överhuvudtaget ska ha en ambition om opinionsbildning.

Jag anar att man inte borde eller får ha en åsikt som EFK-medarbetare. Men det tänker jag strunta i. Jag vill säga vad jag själv tycker.

Jag håller inte med de församlingar som säger att vi som samfund borde ha som inriktning att vara en röst i samhällsdebatten. Jag tycker vi helt eller delvis skulle ge upp tanken på att bedriva opinionsbildning som församlingsrörelse. Inte därför att jag tycker att alla församlingsrörelser i alla tider ska avstå från att bilda opinion. Snarare är det för att jag inte tror att vi nu är i ett läge där detta är vår huvudutmaning.

En sak är att vi som frikyrkliga är aktiva samhällsmedborgare som skriver insändare. Det är bra. Men att sätta på agendan att vi ska driva opinionbildning gör att vi blir mindre intressanta att lyssna till, än om vi istället lade allt vårt krut på att förkunna Jesus och följa honom.

Vem vill egentigen lyssna till en opinionsbildare? Inte jag, iallafall.

I praktiken innebär detta att vi borde sälja alla våra aktier som vi indirekt har i tidningen Dagen. Tidningen kan bestå med annat ägarskap. Det skulle dessutom stärka dens förtroende som en oberoende kristen dagstidning.

Kommer vi att fortsätta se nya församlingar planteras – behövs det?

När jag först tänker på frågan jag fått så får jag en positiv känsla och vill bara svara; JA, JA. Men egentligen så är det ju ett dåligt betyg att det faktiskt behövs nya församlingar. Målet måste ju vara att det inte gör det. Att alla människor har funnit Kristus och sitt andliga hem. Nu vet vi ju att tillvaron inte ser sådan ut och att vi har en annan utgångspunkt, en annan verklighet vi lever i. I den så finns det massor med människor som ännu inte kommit till tro och hittat en församlingsgemenskap, för dem behöver vi plantera nya församlingar. Olika församlingar når olika människor och så kommer det nog alltid att vara. Det är inte farligt att tänka att vi faktiskt kan forma församlingar på lite olika sätt. Gud har valt att verka genom församlingen och som församling har vi ett uppdrag att göra Gud synlig för människor.

Kommer då EFK att få se nya församlingar planteras de närmaste 10 åren? Egentligen skulle jag vilja svara nej på denna fråga om jag ska vara lite petig. Det finns nämligen en passivitet i frågan som jag inte tycker om. Jag önskar att vi ska vara med och plantera nya församlingar. Församlingsplantering är inget vi kan distansera oss ifrån och hoppas att det bara ska hända eller att någon annan ska göra det. Det finns oerhört många aktörer i att plantera en församling och här måste vi hjälpas åt, annars tror jag inte att vi kommer att få se församlingsplantering i någon större omfattning. Vi behöver självklart pionjärer som ger sig ut i det okända och bryter ny mark men de klarar sig inte själva. Ska vi få se många församlingar planteras så behöver vi modiga etablerade församlingar som sänder iväg människor för att starta något nytt. Vi behöver mogna, erfarna kristna som personligen kan stötta dem som står i en planteringssituation. Vi behöver hem där församlingsplanterarna kan komma och pusta ut, äta god mat och prata av sig. Vi behöver förebedjare som går in i ett förbönsansvar för nya församlingar osv. Jag hoppas verkligen att vi tillsammans ska få vara med och plantera nya församlingar i Sverige oavsett om vi står i spetsen för arbetet eller om vi ber hemma i vår kammare. Låt oss göra detta tillsammans!

Cahtrine Nygren, pastor Fristadskyrkan, Eskilstuna

(Blivande ansvarig för EFK:s församlingsgrundande arbete i Sverige)

"Men egentligen så är det ju ett dåligt betyg att det faktiskt behövs nya församlingar. Målet måste ju vara att det inte göra det."

Tycker att du har fel syn där. Det behövs fler nya församlingar, men kanske inte så stora. Jag är mer för småskalighet än det stora. Som exempel kan jag nämna Örebro, där det skulle kunna finnas 100 nya församlingar med 100 medlemmar i varje. Det innebär 10.000 kristna, alltså inte ens 10% av befolkningen i Örebro.

Ett litet tankeexperiment från mig bara. ;-)

EFK har haft och har stor betydelse för de enskilda församlingarna ut över vårt land och även vår värld. Då vi lever i en tid sekulariserad och globaliserad värld, tror jag att det blir än viktigare att dela gemenskap, vision och drömmar med andra församlingar och syskon. Visserligen skulle varje enskild församling kunna arbeta på "sitt" och strunta i andra, men det vore på ett sätt förödande. EFK har genom åren samordnat missionsinsatser och det är ett viktigt område. Ofta mäktar inte en enskild församling med, men tillsammans kommer vi längre. Ytterligare en aspekt är att vi tillsammans kan vara en röst i samhället. 

Jag tror på EFK 2020!

Den lokala församlingen är Guds plan. Det är min kallelse som troende att följa den gode herdens röst och jag tänker inte ge upp! Överlåtelse, efterföljelse och integritet krävs för att klara uppgiften. Att vara pastor är en härlig utmaning i en tid av egokultur. Den människotyp som mejslats fram genom välfärdssamhällets framfart och möjlighet till kunskap är i sig något gott, men har också en mycket mörk baksida i Guds ögon. Människan har blivit sin egen gud, egot lurar även på att sluka de troende.

Jag har talat med många uppgivna pastorer. Pastorer som känner sig överkörda och i stället väljer annat arbete. Det är allvarligt. Den pastor som utbildar sig och sedan ser pastorsrollen som ett arbete och inte går in i arbetet genom en Guds uppenbarelse och tydliga kallelse lämnar ganska snabbt uppgiften. Det finns en som vill döda Guds plan om Hans församling och den Onde använder vem han vill att förgöra, förstöra och förtala. Han tror att han ska vinna och är besatt av tanken att döda kristna och Guds planer. Därför måste ledningen i allmänhet och pastorn i synnerhet vara trygg i sin kallelse.

Guds församling är Guds! Det är Gud som kallar och utväljer, inte människor. Den som Herren kallar utrustar Han också.

Den liberala teologin är ett livsfarligt vägval i en tid där det största behovet är tydlighet och inte flummighet. Samfundsledningar och församlingsledningar måste vara vaksamma, inte vara rädda för att inte följa mainstream, utan Vägen är Jesus. De samfund som vågar, kommer att överleva - de som är luddiga i sin framtoning kommer att vika av.

Jag har sett fruktan för människor mer än Gudsfruktan i vissa ledningar och det går inte. Vi är inblandade i ett krig och vi vet vem som vinner. Det är den kristna församlingen som leds av Guds helige Ande.

Guds välsignelser - vi ses på min Blogg- klicka på mitt namn här intill denna text.

Margret Sundin, pastor i Citykyrkan i Örkelljunga

Församlingar behöver ha bättre koll på vad Guds rike faktiskt är och hur de kan fungera i det, hur man kan tjäna Gud i riket, på rätt plats osv.

Som ledare behöver man hitta tillbaka till det personliga mötet med Jesus, så att man lever i hans närhet, har en nära relation till honom och inte förlitar sig på en massa annat, det är ju Jesus som ska bygga sin församling.

Som frälst så är även här det personliga mötet med Jesus viktigt, för det gör att man faktiskt följer honom och inte bara det: man berättar för andra också. Man får också längtan att tjäna och vågar pröva på lite nytt, ex tjäna i Gudstjänsten.

/Anton, utb ungdomsledare

EFK 2020? En intressant fråga. EFK som samfund tror jag inte finns. Jesu sanna efterföljare kommer säkert att behöva varandra i vilket sammanhang vi än finns då. Liberalteologin och religionssynkretiseringen har säkert spridit sig. Är vi över huvud taget kvar på den här jorden då? Om vi ser på allt som händer i vår värld i dag på en och samma gång undrar jag om inte Jesu återkomst står för dörren. Vem predikar om det i våra församlingar i dag? Vem visar om tidstecknen? Många unga måste stå frågande. Dom har aldrig hört detta predikas. Det är min stora bön att inte rädas dessa ämnen. När Jesu återkomst närmar sig skall vi lyfta våra  huvuden för då nalkas vår förlossning. Israel är det största tecknet. Liberalteologi och religionssynkretism är den ondes sätt att förvilla sina barn i dag. Må Gud välsigna oss att vara redo och hålla oss nära honom