Anders Blåberg, missionsdirektor EFK

Vad var förra veckans nyhet mitt bland nobelpristagare, fotbollsförlust och Lissabonfördrag? För mig var det en liten artikel i DN om hushållen i Sverige. Vad har hänt de senaste 30 åren från 1978  till 2008 vad gäller vår konsumtion. Tiden sammanfaller med min vuxna period från 20 år till 50 år.

Statistiken säger att vi under den tiden gått från 215 000 kr till 290 900 kr per hushåll och år. Detta är jämförbara tal, inflationen har räknats bort. Vi har blivit 35% rikare. Som en följd av det kan vi spendera allt mer på fritidssektorn.  Det som vi fritt råder över och har kvar när vi betalt maten, hyran, transporterna, kläderna och skorna och allt vi verkligen behöver, har nästan fördubblats. Idag gör vi åt 55 000 kr på fritid. Det är den näst största utgiftsposten, efter boendet. Och vi lägger mindre pengar på mat och kläder.

Siffrorna talar inte om hur individen har det. Människor kommer i kläm mitt i vår välfärd. Men de säger något om vad som generellt hänt med oss under 30 år. Vi har mycket mer pengar att röra oss med nu. Den typiske frikyrkomedlemmen är förmodligen med i denna hausse.

Siffror utmanar mig som ansvarig för en församlingsrörelse. De kör upp i ansiktet när världens nöd kommer utmanande nära. De påminner om vilken kapacitet som finns att ta av för missionssatsningar i Sverige.  Och i hjärtat undrar jag hur vi som rörelse kan berika. Men det är ett val.

Pengar gör något med oss. De kan bli till välsignelse och de kan förvilla och förmörka sinnet och tron. Jesus var medveten om frestelserna och la mycket tid på undervisning om pengar och prylar. Han talade om "rikedomens lockelser.." som "kväver ordet, så att det inte ger någon skörd". (Mark 4:19) Är inte just detta en beskrivning av vad som sker bland oss i Sverige? Konsumismen är en anti-Jesusrörelse, eller för att vara ännu tydligare, en snara som stryper det liv som skulle bära frukt.

I min besöksrunda för att prata framtid bland EFK: församlingar, så har jag hört en analys upprepas flera gånger. Man beskriver det så här: det privata kommer alltid före det gemensamma. Den analysen beskriver både samtiden och läget i kyrkan, och stryker under att vi helst berikar oss själva.  

Men var kan man se att det ändå finns ett alternativt sätt att hantera pengar på, om inte i den kristna gemenskapen? Stora summor samlas in och sänds iväg till mission, långt bortom egennyttan. Det måste sägas innan vi tar oss en riktig funderar på var alla pengar hamnar, nu och under de senaste trettio åren.