Anders Blåberg, missionsdirektor EFK

När jag skriver det här har adventssångerna just klingat ut bakom mig. Jag är på resa mot Mellanöstern där av kända skäl färre går och gnolar på både Bereden väg och Gå Sion. Fast jag tillhör inte heller dem som småtrallar på våra kända psalmer - inte för att jag vill vara utan dem, utan för att de är så situationsbundna. De sjungs vid vissa speciella tillfällen som första advent, då kyrkan i gudstjänsterna bjuder på sitt bästa. Störst är skillnaden mellan första advent och en vanlig söndag i Svenska kyrkan, men även i frikyrkorna så "formtoppar" man till denna söndag. Och det med rätta. Den församling som genom gudstjänster och samlingar i kyrkan vill nå de som inte är regelbundna besökare, har den bästa tiden framför sig från första advent till jul. Det kristna arvet, sången och musikens dragningskraft, insikten om överflödet i Sverige kontra nöden i världen, julevangeliet och det faktum att julen är barnens högtid, allt bidrar till att många öppnar sig för evangeliet under december.

Ibland har ett stänk av missmod kommit över mig under denna tidsperiod. Det har skett när till exempel Lucia slagit ut Konungen på åsnan, eller tomten trängt ut barnet i krubban, på kyrkans hemmaplan dessutom! Guds församling har samma budskap året runt, det vill säga allt Guds rådslut är tillämpligt när som helst. Men en klok församlingsledare försöker läsa av sin samtid och sitt samhälle. Var finns öppningarna för evangeliet? Vad och vilka kan man anknyta till? Var är de öppna dörrarna, som ger unika möjligheter att i ord och handling dela evangeliet? Jag anser att vi inte alltid är så bra på det. Ibland är vi rädda för traditionen och ser inte att den kan vara en nyttig bärare eller brygga. Andra gånger har vi så förblindats av det vi alltid gjort, upphöjt just traditionen till bibliska nivåer, och missat alla nya öppningar.

Så en adventsönskan är att vi tar vara på alla goda tillfällen en månad framåt, både nya och urgamla, som bidrar till att göra Jesus känd.