Anders Blåberg, missionsdirektor EFK

Jag försöker samla mina intryck efter tre dagar på ett kloster/konferenscenter i öknen väster om Kairo. Här möts en mix av vanliga missionsintresserade svenskar, pastorer, missionärer, missionsledare och representanter för våra samarbetspartner i regionen. Programmet består av berättelser och genomgångar av Evangeliska Frikyrkans omfattande arbete. Ena stunden dyker vi ner i projekt som syftar till att ”lyfta upp” människor med funktionshinder. I nästa omgång får vi ett örnperspektiv på hur religionsfriheten fungerar i hela mellanöstern. Efter detta lyssnar vi på ett personliga vittnesbörd om hur tron på Jesus kan förmedlas. Det är omväxlande och medryckande. Mission kommer inpå oss, riktigt nära.

Det är det som är meningen med att inbjuda en grupp svenskar att vara med på samlingen. Men vad är det som gör att mission kryper in i våra tankar och blir en del av vårt liv och vår längtan? Jag tror det handlar om både intryck och uttryck, för att leka lite med orden. Nästan allt missionsarbete kan omsättas i berättelser som beskriver hur det är, vad som händer och hur det känns. Det finns alltid något att berätta, och vårt behov av att få saker och ting illustrerade genom ord och bilder är nästan omättligt. Dessa intryck av mission aktiverar något i vårt inre. Eller bättre uttryckt: Gud använder detta för att dra in oss i hans mission.

Vi behöver också själva få ge uttryck för mission. Vi kallar det delaktighet, att få vara med i både beslut och genomförande. Det blir magert med bara givande av pengar som uttryck för mission. Men koppla till förbön för missionärer, mail som skrivs, praktisk omsorg som visas eller besök på plats om det är möjligt, och engagemanget för mission blir fördjupat.