Anders Blåberg, missionsdirektor EFK

För några dagar sedan var jag på en plats däråtminstone en åldersgrupp saknades. Under två timmars snurrande på Älvsjömässans Nordiska Trädgårdar såg jag bara en tonåring.

Det ska erkännas att min uppmärksamhet mer var riktad på växter än folk. Men faktum är att en trädgårdsmässa hör till de mer tonårsfria platserna man kan hamna på. Det är inget att oroa sig över. Odlarintresset står i proportion till hur mycket tomtmark man äger; något som brukar öka efter 30. Så varför fråga: Var är tonåringarna?

Det påstås att Sverige är det mest generationssegregerade landet i världen. Programledare Fredrik Lindström kommenterar detta i Språktidningen och säger att ett naturligt, frivilligt umgänge mellan generationerna – om vi undantar släkt och familj – är så sällsynt i dagens Sverige att det skulle kunna skyddas av Naturvårdsverket. Jag hajar till över citatet. Är det inte just i en församling som detta sker, ett frivilligt umgänge mellan generationerna?

Det vi anser vara en vanlig församlingsordning kan av andra uppfattas som helt unikt. Fast det är inte så enkelt. Mina intryck från församlingsbesök är blandade. I somliga församlingar möts man till en skön mix av olika ålderskategorier. Femtonåringar lyssnar på femtioåringar. Femtonåringar sjunger för sjuttiofemåringar. På andra ställen sörjer man över att det är tonårsfritt. Och jag får höra hur det var förr, då ungdomarna var många!

I Evangeliska Frikyrkan har vi fortfarande en förhållandevis låg medelålder, men vi bli äldre visar statistiken. Därför är detta med tonåringarna så viktigt. Finns det utrymme för dem? Jag menar att varje församling behöver ha ett ”tonårstänk” som innefattar hur unga kan komma till tro, avgörelse och dop. Varje generation har något att bidra med för att det inte ska bli tonårsfritt. Det går åt sådana som ber, ser, bryr sig, samlar, agerar, är föredömen, korrigerar, uppmuntrar och leder. För frivilligt umgänge mellan generationerna är inte undantag utan regel i en församling.