Anders Blåberg, missionsdirektor EFK

Jag befinner mig i Ungern den här veckan. I staden Egar en bit öster om Budapest arrangeras European Leadership Forum.  Det är en årlig mötesplats med målet att samla de bästa resurserna från den evangelikala världen, i form av talare, mentorer, böcker och nätverkande. Med 500 deltagare - flest från Europa och några från USA – är samlingen en imponerande mix av ledare.

Under det första dygnet har mitt minglande resulterat i bekantskap med bland annat följande: megakyrka-pastor från södra Kalifornien (kusin till känd maffialedare), polsk ledare i mediabranschen, tjeckisk teologistudent med pastorsambitioner, bosnienserbisk radioevangelist, fransk församlingsplanterare, bulgarisk pastor och ett gäng trevliga norrmän, vilka som alltid är några fler än vi svenskar på konferensen.

De som fått uppdraget att undervisa håller alla mycket hög klass. Senast lyssnade jag till en psykiatriker, Diane Langberg som arbetar med övergrepp som skett i kristna sammanhang. Hennes ämne var: Ledarskap, auktoritet och makt i kyrka och hem. Jag har aldrig hört något liknande. Hennes tal berörde ett svårt ämne men baserat på både hennes erfarenhet och förståelse av Bibeln blev budskapet utmanande och uppmuntrande på samma gång.

Samtalen, både de som hålls formellt enligt programmen och de mer spontana deltagare emellan, hamnar ofta kring frågan hur ska vi förändra Europa? Den frågan har följt mig genom åren. Min första missionsutmaning som träffade mig för 33 år sedan gällde Frankrike. En tidig erfarenhet av franskt pionjärarbete öppnade sedan mina ögon för behovet av mission i en större del av vår egen kontinent.

Men när jag ser tillbaka på tre decennier, ur ett svenskt perspektiv, så har inte glöden för mission i vår egen världsdel ökat. Tvärt om så har engagemanget minskat. Det gäller både antal utsända missionärer, församlingsinsatser, teamresor och allmänt utbyte av erfarenheter.  Orsakerna till detta är många och jag kommenterar inte dem nu. Men jag vill nämna varför jag trots detta ser en ljusning för ett förändrat Europa.

• När vi möter kristna från våra europeiska grannländer och delar med varandra läget i våra länder, använde Gud detta för att skapa tro och ge visioner om hur vi kan stödja och hjälpa varandra. Mötesplatserna som förutsätter att Gud talar, kallar, utrustar - och ger utrymme för detta - är något vi ska prioritera.

• Det kommer en ny generation med unga ledare. I de forna östländerna är det tydligt att de yngre börjar ”ta över”, den generationen som inte har erfarenhet av sovjettiden. Mina intryck från europeiska sammanhang de senaste åren stryker under detta med all tydlighet.

• Vi kan inte självklart räkna med att sekulariseringen ska vinna ännu mer terräng. Kanske står vi på tröskeln till en postsekulär tid då det vänder och kristen tro uppfattas som allt mer relevant!

• Trots spänningar i det europeiska samarbetet så kommer länderna allt närmare varandra. Mission och evangelisation underlättas alltid av ”brobyggande”.
Så kanske står vi inför mycket nytt på europafronten.

För oss i Evangeliska Frikyrkan har vi en hel del arbeta framför oss att göra för att vara med och påverka utvecklingen i Europa.