Anders Blåberg, missionsdirektor EFK

Har lyssnat till Pete Greig igen. Det var 10 år sedan sist. Under en kort period var han en flitig besökare i Sverige och talade bland annat på både Torp och Nyhem. Då var han mina tonårspojkars favorittalare – tuff i sin ungdomliga framtoning men klassisk i sitt budskap till alla åldrar.

Det var Pete som startade 24-7 bönen och gjorde den till en världsomfattande bönerörelse. Under de första fem åren spreds den till 63 länder och idag är det mer än hälften av världens nationer som har erfarenhet av 24-7 bön. Konceptet är genialiskt. Avdela en församling att be en hel vecka och använd de ungas kreativitet. Ramen är tydlig: 24 timmars oavbruten bön i 7 dagar, men med stor frihet att utforma själva innehållet.

De dryga 10 år som gått sedan jag sist lyssnade till Pete har varit omtumlande för honom. Som välkänd böneprofil har han inte varit förskonad från bakslag i livet. Han skriver om detta i sin bok ”God on mute” (Guds tystnad). Ännu inte fyllda 30, drabbas hans fru av en cancertumör i hjärnan. I boken beskriver han naket sin brottning med Gud, hur bönelivet prövas när Gud verkar tyst.

Detta är en sida av bönen som framför allt Psaltaren tecknar, vad som händer med oss när Gud inte tycks höra eller svara på bön. Den som aldrig har kämpat med dessa frågor har en hel del kvar att lära om livet med Gud. Det finns nämligen något som är större än miraklet, häftigare än undret, och det är Guds närvaro.

I Uppenbarelsebokens framtidsvision beskrivs slutmålet för Guds folk med orden ”Gud själv skall vara med dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.”  Där är vi inte ännu. Men vi lever i Guds närvaro, trots tårarna. Och det går att tro på Gud även då han är tyst, likaväl som att tro att kärlek är möjlig trots upplevd ensamhet.