Historiskt perspektiv på frågan om vigselrätten

Evangeliska frikyrkan anordnade den 8 oktober en samtalsdag om vigselrätt och opinionsbildning i ett efterkristet samhälle. Vid denna samling i Immanuelskyrkan, Örebro, höll Göran Janzon ett inledande anförande för att ge en bakgrund till och ett historiskt perspektiv på den diskussion om vigselrätten som pågår inom EFK sedan kongressen i maj. Janzons anförande återges här.

Innan jag ger ett historiskt perspektiv på den konkreta frågan om vigselrätten vill jag skissera några modeller som representerar olika synsätt på förhållandet mellan kyrka och stat. Jag menar att vårt medvetna eller omedvetna val av grundmodell får betydelse inte bara för opinionsbildningsfrågan utan även för hur vi argumenterar i frågan om vigselrätten. Jag tar inte in diskussionen om statens karaktär, med hela skalan från Romarbrevet 13 till Uppenbarelseboken 13, inte heller hela skalan i diskussionen om kyrkans förhållande till staten, från de gammaltestamentligt präglade medeltida uppfattningarna om kyrkans överhöghet över staten till den principiella isoleringen från involvering i stat och samhälle hos till exempel amishgrenen av anabaptismen eller hos starkt apokalyptiskt präglade pietister. Men jag vill nämna tre historiska grundmodeller som jag för enkelhetens skull kallar för luthersk, reformert och anabaptistisk.

Dessa typologiska modeller har grund i olika ställningstaganden på 1500-talet, men de svarar inte mot hur alla teologer, församlingar och kyrkor i respektive tradition har sett på förhållandet mellan kyrka och stat under tiden därefter och in i vår tid.  Men dessa olika grundsyner har fortfarande sina tydliga företrädare. Det finns förstås också nyanser och mellanformer och även försök att hämta inslag från alla tre i en sorts syntes. Jag hävdar dock att de flesta av oss har en av dem som huvudmodell.

Den lutherska modellen grundas i tanken på Guds två regementen, det världsliga och det andliga. Å ena sidan verkar Gud i samhället genom staten. Genom lagen och dess domar hindras det onda från att leda till kaos och upplösning. Normsystemet i den världsliga sfären tillåter, på grund av människans synd, sådant som inte kan tillåtas inom kyrkan. Men den enskilde kristne som står i samhällets tjänst kan och måste följa detta. Å andra sidan verkar Gud i den andliga sfären genom kyrkan. Där kallas de enskilda att följa evangeliet och dess värderingar och livsstil. Detta tillämpas oftast i det mer personliga och privata livet. Även om evangeliets förkunnelse kan påminna den världsliga makten om Guds vilja för det mänskliga samhället ska kyrkan egentligen inte lägga sig i politiken. Enskilda kristnas politiska arbete motiveras utifrån skapelseordningen.

Den reformerta modellen grundas i tanken att Guds lag och Guds rike gäller för alla livets områden. Det ger en mer teokratisk tendens, med viss inspiration från Gamla testamentet, även om den värnar om åtskillnaden mellan kyrka och stat. En av kyrkans uppgifter är att utmana staten att i så hög grad som möjligt följa samma normsystem som kyrkan gör. Staten ska inte bara hålla det onda i schack, den ska också aktivt verka för det goda. Det öppnar för kyrkans roll i samhället. Dess uppgift förverkligas ibland genom att kyrkliga organ så att säga tilltalar staten, ibland genom de enskilda kristnas politiska arbete. Detta arbete motiveras huvudsakligen utifrån Gudsrikesperspektivet. Beroende på vilken socialetisk grundsyn som får genomslag kan detta inflytande ur politisk ideologisk synvinkel uppfattas som en påverkan i konservativ, liberal eller socialistisk riktning.

Den anabaptistiska modellen i sin vanligaste utformning idag bygger på att församlingen/kyrkan bara accepterar ett normsystem, grundat i Jesu liv och undervisning. Dess samhällsroll är mer indirekt, genom att församlingen i sitt gemensamma liv och i sin radikala etik gestaltar ett alternativt samhälle och därigenom frambär sitt vittnesbörd om Guds vilja för människors liv. Den utgår från församlingens minoritetssituation och förväntar sig inte att ett samhälle med en majoritet av icke troende ska följa den etik som gäller för församlingen. Men den drar sig inte undan i isolering utan gör sin röst hörd mitt i samhället och menar att den liksom andra grupper har rätt till den offentliga arenan.

Man kan också vända på frågan: Hur bör en demokratisk stat i ett mångreligiöst samhälle förhålla sig till kyrkan alternativt religionen? Det blir en fråga om religionsfrihetens innebörd, om förhållandet mellan majoriteter och minoriteter och om ett samhällsetiskt minimum som en tillräckligt stor majoritet kan samlas kring. Men det hinner jag inte kommentera nu.

Jag går nu över till den konkreta frågan om vigselrätten i historiskt perspektiv. 
    Enligt romersk-katolsk syn är äktenskapet ett sakrament och ska ingås inför kyrklig myndighet för att vara giltigt. Om detta kompletteras eller inte med en borgerlig eller civil vigsel är en för kyrkan oviktig fråga. Enligt protestantisk eller evangelisk syn är äktenskapet däremot inte ett sakrament på samma sätt. Det är inte instiftat av Jesus Kristus för församlingen utan hör till skapelseordningen. Det är en av Gud instiftad ordning för den mänskliga gemenskapen, men regleringen av dess former kan ske av samhället och se olika ut genom tid och rum. Det är därför möjligt att föra en diskussion om förhållandet mellan samhällets vigselordning och den kyrkliga välsignelsen av äktenskapet. Det finns två viktiga historiska hållpunkter i ett svenskt perspektiv, 1908 och 1951/1952.

Låt oss först se på utvecklingen fram till 1908. Trots den principiella protestantiska synen var kyrklig vigsel länge den enda giltiga ordningen i enhetssamhällets Sverige. 1781 gjordes undantag för så kallade främmande trosbekännare, alltså icke svenskar vanligen av judisk eller katolsk tro som bodde i Sverige. 1863 infördes borgerlig eller civil vigsel för äktenskap mellan en kristen och en mosaisk trosbekännare, som det hette. 1880 infördes civiläktenskap för dem som inte var döpta och konfirmerade i Svenska kyrkan. Men vad gällde för sådana som blivit frikyrkliga efter sin konfirmation? De var tvungna att acceptera vigsel i Svenska kyrkan eller nöja sig med en vigselliknande välsignelseakt i församlingen och ur lagens synpunkt betraktas som ogifta eller ofullkomligt gifta.

En första förändring kom 1873. Genom en ny dissenterförordning fick andra evangeliska samfund rätt att ansöka om erkännande som så kallade främmande trossamfund och därmed också få lagligt giltig vigselrätt. Av de svenska traditionella frikyrkorna var det bara Metodistkyrkan som gjorde det och fick en sådan ställning. Baptisterna till exempel ansåg att förordningen innehöll så många diskriminerande inslag att de vägrade gå in under den. Deras rikskonferens 1875 gjorde en petition till Kungl. Maj:t om att möjligheten skulle ges för alla till civil vigsel. Det kravet återkom i riksdagen från frikyrkliga och liberaler, bland dem missionsförbundarna E J Ekman och P P Waldenström och baptisten Jakob Byström.  Ekman motionerade även om obligatoriskt civiläktenskap. Argumentation utgick från att det gällande regelverket inte stämde med samvets- och religionsfriheten.

Först 1908, utifrån en motion av Byström, blev civiläktenskap utan inskränkning ett möjligt alternativ för alla svenska medborgare. Obligatoriskt civiläktenskap avvisades främst av praktiska skäl. Det skulle bli för svårt att tillhandahålla tillräckligt antal vigselförrättare, i synnerhet under helger. Men vigselfrågan kom tillbaka i debatten.

Låt oss därför se på perioden från 1908 till 1951/1952. Redan vid 1910 års frikyrkomöte kom frågan upp och metodisten Jonatan Julén drev där kravet på vigselbehörighet med rättslig verkan för alla frikyrkosamfund. Diskussionen i den frågan skulle fortsätta i fyrtio år till, både inom samfunden och i samhället.

De flesta frikyrkomedlemmar var under den tiden i allmänhet hänvisade till borgerlig vigsel utöver en ceremoni i församlingen. En påtaglig förändring försvårades av att staten försökte upprätthålla två oförenliga principer samtidigt: statskyrkosystem och religionsfrihet. Ett viktigt steg togs genom 1951 års religionsfrihetslag, som trädde i kraft den 1 januari 1952, och genom den nya kungörelsen angående vigselförrättare inom annat trossamfund än Svenska kyrkan. Då vidgades vigselbehörigheten till att gälla även de fria trossamfunden. Därmed kunde en frikyrkopastor förrätta en vigsel som var juridiskt giltig. En förutsättning var att minst en av kontrahenterna tillhörde samfundet ifråga, en regel som senare togs bort.

I sin historik över frikyrkoekumeniken konstaterar Torsten Bergsten att i och med att frikyrkorna fick vigselrätt ”avfördes det obligatoriska civiläktenskapet som en punkt på det frikyrkliga reformprogrammet”. Frågan är om civiläktenskapet är på väg tillbaka på kyrkornas agenda, med eller utan obligatoriet.

I den så kallade dissenterlagkommitté som förberedde religionsfrihetslagen 1951 diskuterades även frågan om obligatoriskt civiläktenskap. Det avvisades då med skälet att över 90 % av alla vigslar var kyrkliga och att siffran rimligen skulle öka ytterligare om frikyrkorna fick vigselrätt. I det läget, hävdade kommittén, skulle ett obligatoriskt civiläktenskap vara ”en synnerligen opraktisk ändring av den nu gällande ordningen”. Men i kommitténs resonemang fanns en intressant formulering. Statligt erkännande av kyrklig vigsel är rimlig, hävdade kommittén, ”så länge kyrkan är förenad med staten”. Nu är statskyrkan är i princip avskaffad sedan år 2000. Så frågan kan ställas om statens erkännande av kyrklig vigsel är rimlig idag. Varför, varför inte? Eller om vi vänder på frågan: Är det rimligt att kyrkan bedriver myndighetsutövning på samhällets uppdrag? Varför, varför inte?

Som bidrag till den diskussionen vill jag lyfta fram ytterligare en aspekt ur den historia som jag skissat här.

Till skillnad mot vad som gällde för Svenska kyrkan infördes inte någon skyldighet för vigselförrättare inom de fria samfunden att viga egna medlemmar. De fick alltså vigselrätt men inte vigselplikt. De fick även rätt att ställa särskilda villkor för vigsel. Det fick inte präster inom Svenska kyrkan göra. Det ledde till vigselvägran från en del präster av tros- och samvetsskäl, till exempel när den ene eller båda kontrahenterna var frånskilda och deras tidigare make/maka ännu levde.

Den här frågan hade diskuterats åtskilliga gånger i kyrkomötet och riksdagen alltsedan den unge Waldenström tog upp den 1868. Både lågkyrkliga och högkyrkliga företrädare hänvisade till den principiellt lutherska modellen att statens och kyrkans normsystem skulle kunna vara olika. Därmed borde präster i kyrkan kunna få följa det som de uppfattade som Guds ord även om samhället måste ha en annan ordning. Det blev ingen förändring av den gällande regeln då, men frågan levde vidare trots statskyrkosystemet. I den statliga dissenterkommitténs betänkande 1949 ägnades ett helt kapitel åt frågan om vigsel av frånskilda, liksom i kyrka stat-utredningens betänkande nr III om religionsfrihet som kom 1964. I den här diskussionen var det även många av Svenska kyrkans företrädare som såg en lösning i ett obligatoriskt civiläktenskap. Men ett sådant infördes aldrig.

Samvetsfrågan för den enskilde prästen ”löstes” senare, och kodifierades i giftermålsbalken 1976, genom att vigselskyldigheten inte längre knöts till den enskilde prästen utan till församlingen och kyrkan i stort. Lagstiftarna utgick då från att en församling inom Svenska kyrkan som statskyrka inte fick anföra samma tros- och samvetsskäl som en enskild präst fick. Frikyrkliga församlingar ställdes inte inför den här frågan som en rättslig fråga, eftersom vigselrätten gavs utan vigselplikt.

Sakfrågan om vigsel av frånskilda kanske känns avlägsen idag, men frågan är hur kyrkor och samfund ställer sig om den situationen uppstår att en form av vigselplikt skulle införas för alla trossamfund som har vigselbehörighet och om den skyldigheten dessutom läggs på varje pastor som har sådan behörighet. Då skulle den gamla diskussionen i historien kännas märkligt relevant rent principiellt.

Grundfrågan i diskussionen om vigsel av frånskilda var om staten och kyrkan rent legalt skulle kunna följa olika ståndpunkter och praxis angående äktenskap. Många debattörer under senare delen av 1800-talet, både förespråkare för och motståndare mot den diskuterade samvetsklausulen, menade att om en sådan accepterades skulle det i förlängningen leda till införande av civiläktenskap. Det skedde också 1908. Men det blev som en möjlighet för den enskilde utan att någon förändring infördes i prästernas vigselskyldighet.

Meningarna var delade i frågan om civiläktenskapet borde, som i en del andra länder, bli det enda med rättslig verkan och kyrklig vigsel helt bli en inomkyrklig välsignelseakt. Frågan väcktes om det gick att skilja mellan statskyrkoprästens kyrkliga funktion och hans förpliktelser mot den världsliga makten. Det föreslogs att en präst skulle kunna välja mellan att förrätta en kyrklig men lagligt gällande vigsel och en borgerlig sådan med ett annat ritual. Kyrkan borde i så fall bara kräva att få bestämma villkoren för den kyrkliga vigseln. Det här förslaget accepterades förstås inte, men det visade hur intrikat frågan var.

Frikyrkorepresentanter i riksdagen stödde vanligen motståndarna mot vigseltvånget för prästerna. De argumenterade utifrån en religions- och samvetsfrihetssynpunkt. Hur ställer sig då frikyrkliga och baptister i en ny samhällssituation, där statskyrkan principiellt är avskaffad och där deras relationer till statsmakten byggts upp på samhällets så kallade positiva neutralitet i religionsfrågor men där nya signaler oroar om att krav kan komma att ställas för samfundens rätt att förrätta vigsel med rättslig verkan.

Det är det som är frågan för dagens samtal.

Göran Janzon

Till Vigselrätt i ett efterkristet samhälle