I Betaniakyrkan i Åbytorp får barnen ta plats

Hur gör man för att bli en relevant församling för hela familjen? I Betaniakyrkan i Åbytorp utanför Kumla vill man ta barnens andlighet på allvar och har bland annat cellgrupper där vuxna och barn samlas på lika villkor. ”I cellgruppen är vi kyrka mitt i vardagen”, säger Erika Bergman, pastor i församlingen, i en artikel i aprilnumret av tidningen Direkt.

Text: Malina Abrahamsson

När Erika Bergman och hennes man Mattias fick barn funderade de på hur de skulle göra med cellgruppen. De uppskattade den lilla, vardagsnära gemenskapen, men hur skulle det fungera mellan blöjbyten och barnskrik?

– I början var det väldigt stökigt att ha med barnen, men sedan tänkte vi: ”Nä, vi vill att kyrkan och församlingen ska vara mer än söndag förmiddag. Kyrkan är hela veckan, det är mitt i vardagen. Vi kör, vi får se hur det blir.”

Barn och vuxna delar livet tillsammans

Så här tio år senare kan Erika titta tillbaka och glädjas över att de vågade prova. Cellgruppen har varit och är fortfarande en plats där barn och vuxna kan dela livet tillsammans. Även om det ibland är kaos.

– Ibland sitter två vuxna och försöker be medan resten springer runt som yra höns. Då är det lätt att fråga sig om det gör någon skillnad att träffas. Men vi har fortsatt ändå.

Cellgruppen består i dag av tio barn och elva vuxna som träffas en gång i veckan. Först äter man tillsammans, ofta något enkelt som korv och bröd eller köttbullar och makaroner. Ibland får alla runt bordet säga något de är glada för och något som bekymrar. Sedan springer barnen och leker medan de vuxna läser Bibeln eller ber. För församlingsmedlemmen Jenny Petersson och hennes familj är cellgruppen ovärderlig.

– Vi har ingen biologisk familj på nära håll, så när våra barn pratar om familj räknar de upp de andra vuxna i cellgruppen. För oss har det varit en trygghet att vi inte är ensamma i vårt föräldraskap.

– Ja, våra barn ser de andra vuxna som extramammor och extrapappor. När vi tidigare pratade om att dela cellgruppen protesterade de och sa ”Nej, det här är mina vuxna, det är min kyrka.” Då insåg vi att det har
gjort något med våra barn att vi har mötts under alla år, fyller Erika i.

Ta barnens andlighet på allvar

Det är inte bara i cellgruppen som barnen i Betania får ta plats. Även i gudstjänstlivet försöker man anpassa formerna och språket så att barnen ska trivas. I församlingens gemenskap finns i dag ett 70-tal barn och unga.

– Vi står i ett skeende där vi funderar kring hur vi ska leva ut förtroendet vi fått att ha många unga bland oss. Hur hjälper vi dem att hitta en tro som bär? frågar Erika retoriskt.

Ett möjligt svar på den frågan tror Erika är att ta barnens andlighet på allvar och att ge dem förebilder – vuxna
som kan visa på livet med Gud inte är svartvitt. För att det ska ske behövs relevanta mötesplatser, en verksamhet
som barnen tycker är rolig och förståelse för deras behov.

– I söndagsgudstjänsten använder vi oss av bönestationer som barnen känner igen från lägren på Hjälmargården. I början var det ovant för de vuxna att be så, men nu tar de efter barnen, berättar Erika.

Skapa helhet i församlingen

Utgångspunkten för arbetet med att integrera alla generationer i en och samma gudstjänst är att skapa en helhet i församlingen. I den processen har Egil Svartdahls bok ”Ge det vidare” varit viktig. I Betania försöker man tillämpa perspektivet att alla generationer bör fokusera på generationen efter, även om det är svårt.

– Det är omöjligt att möta allas behov hela tiden, så som församling behöver man bestämma sig för vilken generation som ska vara huvudfokus och sedan komplettera med andra uttryck, säger Erika.

Och visst är det svårt att hitta en kyrka där alla trivs. Jennys barn har olika upplevelser av att gå på söndagsgudstjänst.

– Vår dotter älskar att gå till kyrkan. Hon är en teaterapa, som trivs i vilken barngrupp som helst. Vår äldsta son är ingen estradmänniska och trivs inte i söndagsgudstjänsten. Däremot älskar han cellgruppen. I det lilla sammanhanget blir han sedd och efterfrågad.

Kyrka är mer än gudstjänst

Att kyrka är mer än gudstjänst är centralt för både Erika och Jenny. För dem handlar tron om att vara kyrka var de än är, bland annat i cellgruppen. De har förståelse för att förutsättningar ser olika ut i olika familjer, men vill uppmuntra fler att våga tänka nytt kring att vara cellgrupp under småbarnsåren.

– Ofta gör vi det för krångligt. I vår cellgrupp har vi lärt oss att sänka kraven. Man behöver inte samtala koncentrerat för att det ska vara värt något. Att barnen ser oss när vi ber och snappar upp något här och där är gott nog, avslutar Jenny.

Denna artikel publicerades i aprilnumret av EFKs tidning Direkt, som kommer ut fem gånger per år och är gratis för medlemmar i församlingar inom EFK. Vill du också ha tidningen? Skriv upp dig som prenumerant här!