ˮNär konflikter eskalerar måste vi eskalera fredˮ

Våldet i Mellanöstern fortsätter att prägla människors vardag. I Libanon lever hundratusentals människor i osäkerhet, efter år av ekonomisk kris, politisk instabilitet och återkommande konflikter kopplade till regionens större spänningar. När vi möter Bassem Melki, assisterande professor i fredstudier på Arab Baptist Theological Seminary, är han på väg tillbaka till ett land där framtiden är oviss. Men hans bild av fred är allt annat än passiv.

– Fred är att hela, bryta barriärer och låsa upp potential, säger han.

Vi möter Bassem i Örebro, efter några dagars besök i Korskyrkan i Norrköping och Hyllie park kyrkan i Malmö, långt från de platser han snart ska återvända till. För Bassem är fred inte ett tillstånd man befinner sig i – utan en rörelse.

– Det handlar om att bryta barriärer, på alla nivåer. I relationer, i familjer, i samhällen. Att inte bara laga det som är trasigt, utan frigöra det som kan bli.

Han beskriver fred som något som får människor och gemenskaper att blomstra, en kraft som gör skillnad.

Fred är en kraft

– Fred är inte bara frånvaron av konflikt. Det är en kraft. Precis som ljus inte är frånvaro av mörker, utan något som lyser i sig självt.

Den kraften tar sig olika uttryck. I ett samhälle kan det handla om att stå upp mot orättvisor, förändra strukturer eller ge röst åt dem som annars inte hörs – de mest utsatta, de marginaliserade. Samtidigt vänder han blicken mot Sverige.

– Ni har haft fred i 200 år av en anledning. Ni har arbetat för det. Men fred är inget man kan ta för givet. Lämnar man saker olösta riskerar det att förändras.

När konflikter eskalerar

När konflikter eskalerar, menar Bassem, behöver också fredsarbetet växla upp.

– Vi måste eskalera fred.

Han beskriver hur kyrkor i Libanon samlas för att ställa just den frågan: vad gör vi nu? Det handlar inte bara om att dela ut mat, filtar och skydd – även om det är livsnödvändigt.

– Hur hjälper vi människor att bearbeta trauma? Hur helas relationer? Vad behöver förändras så att detta inte händer igen?

Han talar om tre nivåer: att bevara fred, att skapa fred och att bygga fred. Det sistnämnda är det långsiktiga arbetet – genom utbildning, genom att stärka familjer, unga och kvinnor, genom att ge människor en röst och en plats i samhället.

Kampen i hjärtat

Men allt börjar någon annanstans.

– Det börjar i hjärtat.

När flyktingar kom från grannländer insåg kyrkorna att den främsta barriären inte fanns mellan människor utan inom dem själva.

– Gud behövde förändra oss först. Annars hade vi kunnat göra mer skada än nytta.

Att arbeta för fred i en konfliktzon handlar därför inte bara om yttre insatser, utan om en inre kamp.

– Jag kan vilja älska människor. Men samtidigt kan jag bli attackerad av mina egna tankar: de är ju ”fienden”. Det är ständig kamp. Hur älskar jag min fiende? Hur ber jag för den som skadar oss? Om vi inte skyddar våra hjärtan riskerar handlingarna att bli tomma.

Att orka fortsätta

Samtidigt finns en annan utmaning: orken. Under de senaste åren har Libanon drabbats av kris efter kris – ekonomisk kollaps, explosionen i Beirut, politisk oro och väpnade konflikter. Till slut sätter det spår.

– Min fru och jag kom till en punkt där vi inte orkade längre. Vi insåg att vi själva hade blivit traumatiserade.

När han talar om nuläget blir rösten allvarligare.

Människor är på flykt och många saknar bostad. Spänningarna ökar mellan olika grupper.

– Vi är rädda för framtiden. Det här kriget är annorlunda. Jag vet inte hur det kommer att sluta.

Och ändå återkommer han till något som bär.

– Bibeln talar om en frid som övergår allt förstånd. Det betyder inte att rädslan försvinner, men jag vet att Gud har kontroll ändå och att jag fortfarande har en uppgift.

Den friden, menar han, sprider sig vidare.

– Människor märker av den, även de som inte delar vår tro.

Han nämner en av Jesu liknelser som beskriver Guds rike som ett träd (Lukasevangeliet 13:18-19), där människor kan finna skydd.

– Det är vad vi får vara som kyrka. En plats där människor får vila, oavsett vem de är.

När han snart återvänder till Libanon gör han det med både tyngd och tacksamhet.

– Jag är så tacksam för stödet vi får från församlingarna här i Sverige. För förbönen och omsorgen. Det är en stor välsignelse och gör att jag kommer tillbaka i Libanon påfylld med styrka för att fortsätta skapa fred.