Församlingar visar på Jesu kärlek i ett av världens fattigaste länder

– Att världen är orättvis och resurserna snedfördelade är inget nytt förstås, men det berörde mig på nytt på djupet den här gången. Jag blir bedrövad och tacksam på samma gång. Bedrövad över de orättvisor som råder men också tacksam över vår partnerkyrka EEB som gör sådan skillnad i människors liv.
Det säger Anneli Dagernäs, regionledare för EFKs arbete i Afrika, efter sitt senaste besök i Centralafrikanska republiken (CAR). Här, i ett av världens absolut fattigaste länder, samarbetar vi i EFK med en kyrka att ta rygg på.

Gudstjänstlokalen i Berberati fylls till brädden. Hundratals människor samlas den här söndagen för att lovsjunga och lyssna till Guds ord och 18 personer som döpts under veckan välkomnas in i gemenskapen. Det är varmt, både på termometern och i stämningen, hjärtligt och upplyftande. Men att vara kyrka här är inget som bara sker på söndagsgudstjänsten. I slutet av samlingen pålyser mötesledaren om kyrkans olika grupper som samlas under veckan, en del för att evangelisera och
andra för att gå till stadens sjukhus och fängelse. Man uppmanas att ta med sopborste, rengöringsmedel och machete för att städa, och den som kan ska ta med kaffe, socker och tvål mm för att ge till patienter och intagna. Allt för att på så sätt visa på Jesu kärlek.

Nya församlingar växer fram

EEB är ett samfund med 246 självständiga kyrkor i 16 regioner i CAR, och inom samfundet finns också nio kyrkor i en region i grannlandet Kamerun. EFK har haft ett stort engagemang i landet i drygt 100 år
och EEB och dess sociala organisation ADIH är viktiga partnerorganisationer i EFKs arbete.

Anneli träffar samfundets president Symphorien Bouassi tillsammans med Ingmarie och Gunnar Nestor, som finns med i EFKs resursteam för CAR. Symphorien berättar att EEB har en tydlig vision om att plantera nya församlingar där det inte finns någon kyrka idag. EEB räknar med att de idag är runt 100 000 medlemmar och samfundet växer. Symphorien beskriver arbetet med tydligt engagemang i rösten:

– Först börjar vi med att identifiera de kristna som redan finns på platsen. Sen utses en person som åker dit regelbundet för att få ihop gruppen. Därefter skickar vi EEBs centrala evangelistteam som har
samling utanför ett hem och så småningom ser vi om vi kan hitta en plats för att bygga en kyrka. En person som bor i området eller i ett närliggande område utses som ansvarig och tillsammans med den personen gör evangelistgruppen en plan för hur man ska ta arbetet vidare.

I år har flera nya församlingar vuxit fram, till exempel i Bussangwa, Dede, Lubaya, Bozum och Yaloke.

– Den som känner till landets geografi förstår därmed att det endast är två platser kvar mellan Berberati och Bangui tills EEB har en kyrka på varje plats den sträckan, berättar Anneli.

Pastorn reser runt i Bayakabyar

En av samfundets nyare pastorer är Prisca, som Anneli möter i Bayanga. Prisca studerade i Carnot och blev färdig pastor 2022, som första kvinna att bli pastor med högre utbildning inom EEB. Prisca är utplacerad i Bayanga av samfundet och jobbar med åtta Bayakabyar, fyra kyrkor och fyra utposter. Bayakas är ett minoritetsfolk som är samlare och jägare och Prisca reser runt i Bayakabyarna på motorcykel. I byarna håller hon samlingar för att undervisa, be, dricka kaffe och dela livet tillsammans.

– I en del kyrkor har Bilos (centralafrikaner som inte tillhör Bayaka-folket) börjat komma men de vill ha längre gudstjänster än Bayakas, så ibland löser vi det så att Bayakas har samling först och sen Bilos som håller på längre, berättar Prisca.

Och församlingarna har fått fira dop. Vid ett tillfälle döptes tolv personer och en annan gång fyra. Prisca döpte dem i floden.

Bayakabyarna ligger avlägset och i inte sällan i svår terräng. Genom historien har Bayakas diskriminerats och utnyttjats som billig arbetskraft. Fortfarande är det många från omgivande etniska grupper som ser ned på och föraktar dem. Arbetet som pastor här är inte utan utmaningar, men Prisca trivs och har drömmar för framtiden.

– Jag drömmer om att träna nya evangelister bland Bayakas, både män och kvinnor. Då kommer vi att kunna göra ännu mer. Men jag skulle också vilja att vi kunde ordna alfabetiseringskurser eftersom många vuxna inte har gått i skolan. I en av byarna, Wango, finns många barn men ingen skola och det skulle behövas. Även hälsosituationen är svår där.

Tron omsätts i praktisk handling

CAR är ett land med många utmaningar. Gång på gång hamnar landet i botten av olika mätningar över välfärd och utveckling och myndigheterna saknar möjlighet att tillgodose befolkningens behov. Det som hände på gudstjänsten som Anneli besökte i Berberati och det som Prisca ger uttryck för i Bayanga tycks vara en naturlig del av EEBs församlingsliv.

– Det ligger på vårt hjärta som församlingar att gå till de minsta och välsigna dem, säger Symphorien.

Han berättar att föräldralösa och människor med funktionsnedsättning samlas i kyrkan en gång i månaden och församlingen möter dem med kärlek och försöker se till deras behov.

– Det här är fantastiska exempel på hur tron omsätts i praktisk handling och jag tycker att det blir så tydligt att evangeliet verkligen berör hela människan, säger Anneli efter sin resa i CAR och avslutar
med en längtan:

– Jag kommer från denna resa djupt berörd över att se Jesu kärlek manifesterad genom dessa människor och med en bön om att mitt liv också ska få vara till välsignelse för andra.