Ingemar: ”Jag längtar efter att vi ska
bli mer djärva tillsammans”

Ingemar Forss vill se fler församlingar ge sig ut på en ”missionell upptäcksfärd” och längtar efter att EFK ännu mer ska vara en rörelse som utmanar till en omvändelse i Jesus Kristus som påverkar alla delar av livet. I maj valdes han och kollegan Linalie Newman till fyra nya år som missionsdirektorer för EFK. Vi har mött honom hemma i huset i Tysslinge, utanför Örebro.

Text och foto: Kristina Sandin. Den här texten publicerades först i EFKs tidning Direkt. Öppnas i nytt fönster.

– Är du en kaffedrickare, frågar Ingemar från köket när jag tar klivet in i hallen. Efter mitt jakande svar plockar han fram en rostfri kaffepanna och jag kan inte låta bli att undra om det är en klyscha eller en sanning att norrlänningar alltid kokar sitt kaffe. Uppvuxen i det lilla samhället Aspås, tre mil utanför Östersund, är Ingemar en riktig ur-jämte.

– Jag såg att kaffefiltren nästan tagit slut och jag brukar faktiskt koka kaffet ibland, skrattar han och låter vant vattnet och kaffet koka upp tre gånger innan han ställer det åt sidan för att låta sumpen lägga sig i botten.

Det har hunnit gå fyra år sedan Ingemar och Linalie först valdes till missionsdirektorer i EFK. Fyra år som på flera sätt saknat motstycke i nutida historia. På kongressen i maj fick de förnyat förtroende och
styrelsens ordförande Richard Hultmar motiverade det så här: "När de tillträdde hade rörelsen gått igenom en ledarkris och genom sitt ledarskap har Ingemar och Linalie förmedlat helande och hopp, mitt under en pågående pandemi. De har också lett den dagliga verksamheten i organisationen med inställda Torpkonferenser, många omställningar och svåra utmaningar i det internationella arbetet. Samtidigt har de även startat nätverkssatsningen Vi i EFK LEDA, förvärvat ett bokförlag och lett processen med samkönade relationer."

Nu ska Ingemar och Linalie fortsätta på den inslagna linjen, och med statistik som visar att kyrkan minskar i både antal församlingar och antal medlemmar ser de fram emot att ta nya steg.

Vad längtar du efter för de kommande fyra åren?

– Jag skulle vilja se fler och fler församlingar ta sig ut på en slags missionell upptäcktsfärd, säger han och fortsätter:

– Och jag längtar efter att vi ska bli mer djärva tillsammans, som vi varit nu med flyktingsituationen i Ukraina, säger han och syftar på det engagemang för ukrainska flyktingar som på kort tid mobiliserades bland församlingar, gårdar och enskilda i vår rörelse.

Ingemar talar oftast lugnt, men när vi närmar oss längtan efter att återupptäcka församlingens syfte tänder rösten till och han lutar sig fram i stolen.

– Här hittade vi som rörelse ett sätt att vara en kropp tillsammans.

Vill återerövra missionell diakoni

Ingemar tror att vi som församlingar i Sverige har mycket att lära av våra internationella partnerkyrkor. För många av dem har det varit en självklarhet att vara holistiska redan från början. Vi har levt i ett samhälle där staten har tagit hand om de mer fysiska och sociala behoven, menar Ingemar som vill att vi i EFK ska återerövra en församlingsnära diakoni, eller “missionell diakoni”.

– Vi vill ju inte bara vara församlingar som förvaltar något frikyrkligt arv, utan vi vill se initiativ som på riktigt når nya människor med evangeliet och är samhällsförändrande, säger han.

Låta omvändelsen märkas på livets alla områden

Ingemar och Linalie har som missionsdirektorer gått in med en längtan om att ännu tydligare ta fasta på EFKs vision om att vara en rörelse av växande församlingar som förmedlar hela evangeliet till hela människan över hela världen. Behovet av en helhetssyn på evangeliet blir allt tydligare, menar Ingemar.

– Väckelserörelserna har historiskt sett betonat de privatmoraliska frågorna, medan man har släppt en del andra stora bitar och sagt att de inte har något med vårt lärjungaskap att göra. Där känner jag starkt att vi som rörelse är kallade att utmana människor till en omvändelse i Jesus Kristus som får påverka alla delar av livet.

För familjen Forss har det bland annat tagit sig uttryck i en allt starkare långtan efter ett mer hållbart liv. En längtan efter att ta ansvar för hur våra handlingar påverkar våra syskon runt om i världen. Det är
en av anledningarna till att vi idag möts i en villa i det lilla samhället Tysslinge utanför Örebro. En stor och lantlig tomt var viktigt när de skulle lämna Jämtland för Närke.

– I Östersund bodde vi i ett vanligt villaområde inne i stan, men när vi skulle flytta hit ville vi ha större möjligheter att odla, säger Ingemar och tar en tugga av de ljumma sconesen med marmelad gjord av förra årets päron från trädgården.

Gud älskar sin skapelse

På övervåningen sitter hustrun Hanna och studerar ekohushållning på distans. När hon kommer ner för att ta en kopp te hinner vi prata kort om att laga pesto av kirskål och om kemikaliehanteringen i våra hudvårdsprodukter.

– Gud älskar sin värld. Det är ett budskap som sjunker in mer och mer i mig. Vi som säger oss tillhöra Gud behöver ge samma respons på det Han älskar som Han själv gör, säger Ingemar.

Ingemar berättar att han och Hanna har gjort en handlingsplan för vad de ska sluta med och börja med. Det rör flera områden i vardagslivet, till exempel att handla second hand, äta mer vegetariskt,
avstå flyg och återbruka mer. Känslan är att det kommer naturligt för dem, men Ingemar är noga med att poängtera att det handlar om val.

– Det är beslut som vi tagit det senaste året och handlar om ett upptäckande av vad efterföljelse av Jesus är, avslutar han.