Olivia: "Jesus är vår styrka"

Du har säkert sett nyhetsrubrikerna. Kanske har du egen erfarenhet eller någon i din närhet. Den psykiska ohälsan tycks bre ut sig. Hur kan vi som kristenhet i Sverige idag möta detta och hjälpa människor att hitta sin sanna identitet? Olivia Berg är 22 år och studerar just nu ett andra år på bibelskola Livskraft och Team med uppdrag. Här berättar hon om sina egna erfarenheter av att vara mitt i dödsskuggans dal och hur hon upplevt att Jesus kan förvandla hopplöshet till ett bestående hopp. Hon ger också fyra verktyg som hon har sett kan hjälpa och uppmuntrar oss alla att hjälpas åt att fylla verktygslådan tillsammans.

Kampen mot psykisk ohälsa är något som brinner inom mig. Jag har själv varit drabbad, vilket har skapat ännu större iver i mig att se människor bli upprättade till ande, själ och kropp. Jag vill gå med i kampen mot psykisk ohälsa, och även genom min röst väcka kristenheten i hur vi kan möta den. En människa kan inte göra allt, men alla kan göra något. Jag tror att vi som kristna bär på Honom som kan belysa alla slags rötter och orsaker till att det ser ut som det gör. Jag tror att vi bär på lösningen.

Att beskriva psykisk ohälsa kan vara väldigt svårt, eftersom det kan se så otroligt olika ut. Men för att du som läsare ska få en inblick i hur en drabbad person kan tänka och känna, så vill jag dela med mig av en text jag skrev för att just beskriva hur jag upplevde dödsskuggans dal.

“En panikångestattack blev början på månader av tårar, oro, smärta, ilska, irritation och framför allt denna hemska ångest. Med det kom också dagar av hopp, hopp om frihet från allt som band mig. Ett hopp som slocknade av smärtan och infängslade lovsånger. Ingen förstod, ensamheten började tränga sig på. Är detta livet? Då vill jag hellre lämna. Ta lättaste vägen ut, lämna allt det jobbiga för alltid. Min själ visste vägen ur detta, men jag var blind, det enda jag kunde se var mörker. Identitetskrisen började komma: Vem är jag? Är jag min ångest? Om jag blev utbränd genom den personlighet jag har, vem ska jag då vara? Lögn efter lögn blev som en vikt över min rygg, som ledde till kluvenhet och känslan av att känna sig värdelös.”

Vi behöver hjälpas åt att fylla verktygslådan

Hur kan Jesus hjälpa människor som mår såhär? Hur vill han möta psykisk ohälsa genom oss? Eftersom alla tillstånd ser olika ut, tror jag det krävs mer en bara ett verktyg för att möta alla olika behov. Tillsammans med varandra och med Jesus behöver vi hjälpas åt för att skapa en bred verktygslåda, som kan användas av och för både unga och gamla som själva befinner sig i psykisk ohälsa eller har en närstående som mår dåligt. Jag vill ta upp några av verktygen jag har stött på som hjälpt mig eller som jag har sett har hjälpt någon annan.

Bön

Jag mötte människor som uttryckte sig “Vi får väl bara be helt enkelt”. Som att bönen var bottenskrapet i verktygslådan, när det är det som borde öppna den. Bön är mäktigt och vittnar om den allsmäktige som verkar i oss. Låt bönen för en person i psykisk ohälsa eller närstående runt den drabbade alltid vara den självklara början, och också något som man uthålligt håller fast vid under hela processen.

Det dolda

Det som inte är dolt för Gud, men som kan kännas dolt och kanske betydelselöst för dig. Ett leende, ett hej, ett uppmuntrande ord till en främling, en fråga som berör livet på olika sätt eller bara närhet utan ord kan göra så stor skillnad. Vi lever i ett samhälle som alltid söker efter resultat och en “quick fix”, men när det gäller psykisk ohälsa blir det sällan ett resultat direkt. Små saker kan vara vägskyltar till befrielsen.

Samtal och närhet

Att gå till en psykolog eller samtalsperson kan vara väldigt viktigt och hjälpa på många sätt. Men ibland kan också tryggheten från nära och kära vara det som behövs. När jag satt fast i psykisk ohälsa var samtalen med vänner och familj otroligt betydelsefulla. Att någon i min närhet vågade stanna upp sitt eget liv och ge tid till att lyssna på min situation. Med ordet lyssna menar jag inte bara lyssna för att sen fixa problemet, utan lyssna, ställa följdfrågor och inte vara rädd för tystnad. “Hur känns det just nu?”, “Tror du att du kan beskriva dina känslor?” osv. Det var så många som försökte hjälpa mig genom att säga “Tänk inte så!” “Känn inte så!” “Gör bara så här istället!”. Ibland kanske man inte får svar på alla frågor man ställer, men frågan har ändå gjort att personen börjar tänka och hör att någon bryr sig. Närhet utan ord var också något som var väldigt läkande för mig. Det var så skönt att ensamheten bröts, samtidigt som det inte krävdes något engagemang från min sida av att behöva underhålla personen som befann sig i min närhet. Jag kunde bara känna mig älskad, sedd och viktig. Du som befinner dig runt en drabbad – ge det tid och fortsätt visa din kärlek, omsorg och uppskattning.

Kreativitet

Psykisk ohälsa är något som kan upplevas väldigt diffust och som inte alltid är lätt att sätta ord på. Ett verktyg som har hjälpt mig att formulera mina känslor utan att behöva prata eller skriva är att måla. Det finns en metod som heter sozo-art, där du beskriver dina känslor i abstrakt målande. Detta är något som funkar för många, då det inte handlar om att resultatet ska bli fint, utan att fritt få måla ut sina känslor och sen få sätta ord på varför man målade som man gjorde. Slutbilden kan hjälpa till att både belysa roten, men också förklara det man känner i nuet.

Jag har också fått testa på en metod som heter taktil massage. Där handlar det mer om att stanna upp, andas och bara få ta emot. Jag har fått både ta emot och låta Jesus betjäna någon annan igenom mina händer. Massagen kan göras på händer, fötter och rygg. Syftet är att på samma sätt som Jesus tvättade sina lärjungars fötter också få betjäna en annan människa. För någon kan det hjälpa att mecka med bilen, dansa, sjunga, sporta, läsa osv. Bjud in Jesu helande närvaro i ditt intresse och i din kreativitet. Han vill att vi ska vara Hans händer och fötter i denna värld. Detta vill jag utforska mer.

Min vändning: lovsången släpptes fri och jag kände hur något blev helt inom mig

Jag vill berätta om min vändning, det som blev min hand upp ur det som kändes som en mörk och djup grop. Jag hade kämpat med destruktiva tankar om mig själv och ätstörningar sen 2012. Men panikattacken som öppnade upp mina ögon för vad jag verkligen tänkte och gjorde mot min kropp kom i december 2017. Efter det genomgick jag det som jag förklarade i texten ovan.

När sommaren kom 2018 bestämde jag mig för att börja jobba och flyttade upp till vår sommarstuga. En morgon innan jobbet skulle jag ut på min morgonrunda, men mina skor var helt borta. Att ta tid med Pappa Gud blev plötsligt ett självklart alternativ, från att jag helt tagit avstånd från min tro och inte kunnat sjunga ut om Guds godhet på hela våren. Jag satte på en Youtubevideo från en kyrka i USA och lät lovsången fylla rummet.

Men det var inte bara musiken som omfamnade mig, utan Jesus fyllde rummet med allt som skulle ersätta det som hade skadat mig fysiskt och psykiskt under så många år. Jag upplevde att hela kroppen skrek ”Ta emot, Olivia”.

Efter en stund började en man i videon tala. Han upplevde att någon hade ett ”sound locked inside” [ett ljud instängt inom sig] och att personen behövde sättas fri i Jesu namn. Det var precis så jag hade känt, att jag hade en lovsång som satt fängslad inom mig som ville och behövde komma ut. Mannen i videon ville att församlingen skulle stämma in i ett glädje- och befrielserop. Jag stämde in i de ljuva ropen av ”Jesus, du har gjort mig fri, jag är fri”. Jag kände hur något blev helt inom mig och hur min syn på livet blev klarare. Det friheten jag kände då, känner jag även idag. Jag kan inte hålla tyst. Den friheten är för alla, finns för alla.

Mitt liv har inte varit en dans på rosor efter det, det vill jag vara väldigt noga med att påpeka. Men min syn på livet har blivit annorlunda. Jag har haft jobbigt med ångest efter detta, men nu är det jag som bestämmer över ångesten och inte den över mig. Jag har kommit hit, ur dödsskuggans dal, genom de många verktyg jag fått på vägen, genom människor runtomkring mig som lyssnat och med Jesus som min trofasta stöttepelare.

Jag tror att vi många gånger bär på styrkan att förändra vårt tankesätt och hur vi möter våra tankar och känslor. Jag la så mycket energi på att inte försöka tänka eller känna, istället för att möta det inre kaoset och lägga energin på att välja att ta emot det eller inte. Jesus är vår styrka och han är med oss igenom allt. Det tar tid. Ibland kan det fortfarande kännas som att ångesten har övertaget, men då behöver jag påminna mig själv och mina destruktiva tankar om sanningen. Sanningen är att jag är fri och att Jesus är min klippa. Han är vår trofasta klippa.

Jag har inte alla svar, men jag har min erfarenhet och jag tror att vi genom att göra våra röster hörda kan komma framåt. Vi behöver varandra, vi behöver Jesus.

Det här är en längre version av en text som publicerades i specialnumret av tidningen Direkt 2020 Öppnas i nytt fönster.. Text: Olivia Berg Foto: Marcus Wallin

Har du självmordstankar? Vänd dig hit:

Källa: 1177.

Om du mår dåligt och önskar förbön eller samtal kan du också vända dig till en lokal församling

Hitta din närmaste EFK-församling här. Öppnas i nytt fönster.