Ferro: En ny väg att vandra

"Vissa berättelser präglar vårt kollektiva minne mer än andra. Jag tänker till exempel på den om Saul, som är på väg till Damaskus för att om möjligt sätta stopp för den nya rörelsen som följer Jesus från Nasaret och på den om två desillusionerade lärjungar som är på väg till Emmaus."

Det skriver Ferro Mehmedovic, EFKs medarbetare i Spanien, i den här reflektionen.

Text: Ferro Mehmedovic. Foto: Kristina Sandin. Den här texten publicerades även i EFKs tidning Direkt i mars 2024. Öppnas i nytt fönster.

Vi har i årtionden bett och hoppats att människor skulle få komma till våra väckelsemöten, gudstjänster och församlingsgemenskap där de, precis som Paulus, skulle få uppleva Guds kraftnedslag och förvandling.

Ändra fokus från byggnader

Men tiderna har förändrats. Dagens postkristna, sekulära och mångkulturella Sverige verkar inte vara intresserade av att komma på våra välorganiserade gudstjänster och konferenser. Få, om några, ovana
kyrkobesökare kommer till våra möten och ännu färre får uppleva livsförvandlande andliga upplevelser vid våra altaren. Sjunkande medlemsstatistik i våra församlingar vittnar om att vår Damaskusvägens
metodologi inte längre är så relevant. Det är kanske dags att vi börjar ändra fokus från våra kyrkobyggnader, strukturer och aktiviteter till en mer missionell och kontextualiserad metod. För om människor inte vill komma till kyrkan så behöver kanske kyrkan gå till dem?

Det som händer på Emmausvägen kan bli till inspiration för oss i vår tid. Nedstämda och förvirrade samtalar lärjungarna om deras korsfästa mästare. Plötsligt börjar en främling gå bredvid dem. De är
förvånade, men de märker att deras hjärtan brinner när han talar med dem. Efter en längre vandring tillsammans, öppnas deras ögon och de känner igen sin uppståndne Mästare.

Dela livet med varandra

Vi skulle behöva göra just detta. Vi skulle behöva prioritera att vandra med människor. Många i våra sammanhang liknar Emmausvägens lärjungar. De hittar inte svar på livets frågor och är osäkra på hur de bör hantera vardagens brutala verklighet. De vandrar och samtalar om allt det som svikit utan att kunna hitta tillfredsställande svar. Vi skulle kunna erbjuda dem vår vänskap, vår tid, våra öron, kanske ställa frågor som de själva inte vågar eller vill ställa. Att vara missionell och kontextualiserad handlar ju om att förkunna evangeliet på ett relevant sätt, men också om att gråta med dem som gråter och skratta med dem som skrattar.

Vi vet redan att lärjungar inte blir tränade genom bländande ljussken på våra gudstjänster och konferenser. Det är i vardagen, när vi delar livet med varandra, när vi lär oss av varandras exempel och när vi tjänar tillsammans som det händer. Så, om vi började prioritera att vandra med andra, såsom Jesus gjorde på Emmausvägen, så skulle kanske inte bara deras hjärtan börja brinna utan också våra.